Skönt du log bland ängens blommor
Qvittrade bland skogens foglar.
Intet öga var så vänligt
Såsom ditt i hela verlden,
Ty utur ett himmelskt hjerta
Sändes dina varma blickar.
Som en vårsols milda stråle
Föll din blick, till lif uppväckte
Ynglingshjertats första blommor.
Hvarför skulle dem du väcka,
Endast för att dem förbränna?
Men det vet ej solens stråle
Och skall aldrig det få veta.
Gerna blommorna förbrännas,
Hviska med en tår i ögat:
Lif du gaf oss, — tog ock lifvet!
Till Ellen.
Flicka, skönare än källans
Klara, fria, vackra våg, —
O, behåll som hon för evigt
Denna friska barnahåg!
Flicka, skönare än stjernans
Milda glans i aftonen, —
O, behåll som hon för evigt
Dig ett rum i himmelen!
Flicka, skönare än rosens
Friska daggbestänkta vår, —
O, behåll den doft för evigt
Som dess väsen genomgår!
Glöm dock ej ibland att tänka
På din yra fjäril ock, —
Ljuft du bundit har hans vinge
Med din nattligt ljufva lock.
Varning.
Lägg, yngling, handen på, ditt bröst —
Hvad klappar rastlöst der?
Det kan bli dina dagars tröst,
En stjerna ljus och skär,
I stormens dån en engels röst,
En eternell i lifvets höst, —
Lek ej med elden der!
Lägg, yngling, på ditt bröst din hand, —
Hvad klappar fridlöst der?
Det kan bli dig en helfvetsbrand,
Som all din ro förtär,
Ett sår, som blöder utan band,
En afgrund utan ljus och rand, —
Lek ej med elden der!