När och fjerran.
Emellan oss var skog och sjö
Och höga fjell med evig snö, —
Och ändå var du mig så när,
Som himlen för den fromme är.
Ty mellan oss en engel flög
Och jemt med helsningar han smög,
Och drömmar om en evig tro
Vi närde djupt i själens ro.
Så gingo några år förbi,
Och åter råkades nu vi;
Hur mycket du förändrad var!
Och jag också, du förebar.
Och mellan oss en öken låg
Så lång att ej dess slut jag såg,
Och ändå var du mig så när,
Som grafven för en dödssjuk är.
Var det en dröm.
Var det en dröm att ljuft en gång
Jag var ditt hjertas vän? —
Jag minns det som en tystnad sång,
Då strängen darrar än.
Jag minns en törnros af dig skänkt,
En blick sä blyg och öm;
Jag minns en afskedsår, som blänkt, —
Var allt, var allt en dröm?
En dröm lik sippans lif så kort
Uti en vårgrön ängd,
Hvars fägring hastigt vissnar bort
För nya blommors mängd.
Men mången natt jag hör en röst
Vid bittra tårars ström:
Göm djupt dess minne i ditt bröst,
Det var din bästa dröm!