HERTIGEN.
Man sagt mig, Johan Fleming, att ni är
Till domen mindre skyldig än de andra.
Träd närmare! Nåväl, om ni, befriad,
Vill ingå i min tjenst och öfvergifva
Er plats i Warschaus hof hos Sigismund,
Så tag på tillgift och försoning här
Min hand emot.
JOHAN FLEMING.
Ers Fursteliga Nåde!
Så högt jag skattar edert ädla anbud,
Så högt ni säkert ock den känsla skattar,
Som bär vid dödens rand mitt svar dikterar.
Jag har ej någon skälig orsak, hvarför
Jag skulle öfverge min käre konung
Och bryta otacksamt min tro mot honom.
(Böjer ett knä.)
Jag får, jag kan ej mer än vördnadsfullt
Begära här en fri och högsint nåd.
HERTIGEN (dystert leende).
Och hvilka vilkor vill du föreskrifva,
För att af dig, lifdömde domare,
Min nåd mot dig bedömmas må som högsint?
JOHAN FLEMING.
Gif mig ett straff, jag är ju fånge vorden;
Sänd mig i landsflykt bort från fosterjorden.
Det är mitt halfva lif, jag så er ger,
Men konung, tro och ära gälla mer.
HERTIGEN.
Hvi vördar du mig ej med tvenne knän?