Och ditt hjerta det är dödt,
Der är vinter, der är natt,
Fast det går igen och spökar
Stundom under fröjd och skratt.
Tror du att man det ej ser,
Hur du än det dölja vill? —
Ofta smärtsamt midt i skrattet
Har jag hört det spritta till!
III.
Må de lycklige sjunga om ungdom och fröjd
Och om frihet och fädernesland.
Må de sjunga om sanningens strålande höjd,
Och om kärlekens heliga brand.
Må de sjunga hur stunden flyr bort som en dröm,
Huru drufvan är varm, huru tärnan är öm,
Hur i lifvet ler Gud såsom sol öfver sjö —
Jag vill krossa min lyra och lyssna och dö!
IV.
När barn få en sticka i fingret,
De skrika tills trötta de bli,
Får en yngling en flicka i hjertat,
Straxt skriker han — poesi.
Och skrattar hon, jord och himmel
Han svärtar med gallbittert bläck —
Der stå nu jord och himmel
Så mörka som i en säck.
För ett fnurr af en liten nähba,
Är hela verlden på tok. —
Väl, om det ej blir värre
Deraf än en dålig bok!
Elegi öfver en käpp.
O, du min käpp — hvem kan sitt öde ana? —
Du som jag troget öfverallt kringbar,
Du som på lifvets småstenslagda bana
Min trogna vän och hjelparinna var!
I går jag ännu lätt och muntert slängde
Ditt späda spö, så böjligt, dock så fast —
Ack, när i dag jag åter så dig svängde,
För sista gången var det, kryckan brast.