Minns du ännu, när jag dig köpte, stunden?
Jag tror det var hos Göhle-Aspelin.
Förutan prut blef vid mitt öde bunden
Din elfenhand, så strålande och fin —
O, hur vi flogo sen i esplanaden,
Så ljuft och troget hållna af hvarann,
Så skön som du fanns ingen käpp i staden,
Som jag så säll ej en förlofvad man.
Du fordrade ej kläder och presenter
Och i mitt ungkarlsrum allen en knut.
Du drog ej med dig svågrar eller tanter,
Var alltid redo, när jag ville ut.
Du alltid var med mig af samma mening
Och sjelfva stenen älskvärdt kysste du,
Och ingen nyck vår trefliga förening
Som mången, mången annan, bröt i tu.
Om i en sak man om min mening sporde,
Jag upp till näsan höjde dig och teg,
Lät andra gräla, tills man allt afgjorde,
Och högt i aktning för min vishet steg.
Fick jag en ledsam Bacchibror på halsen,
Jag svängde dig, tills han ur vägen gick;
Kom der en mö, hur sirlig gick ej valsen,
Hvari du flög, när hon min helsning fick.
Hur afundsamt du sågs af mina vänner,
Hur sneglade hvar fiende på dig,
Och än min grannes arga pudel känner
Den tapperhet, hvarmed du värnat mig.
Men ödet unnar menskan ingen lycka,
Det slog ock dig, som det allt annat slår —
En stump är nu ditt spö, en bit din krycka,
Förenas ej af sångens saknadstår.
Jag kunde till en svarfvare dig föra,
Men såsom förr du blefve ej ändå,
Jag kunde åt hos någon guldsmed höra
Och låta silfver kring din remna slå.
Dock nej, dock nej, det blefve ej detsamma,
Jag dina brustna bitar gömma vill,
Likt sköna minnen af en flyktad flamma,
Den enda fröjd som sorgen mer hör till.
Min vän.
En vän, hur ock min lott må bli,
Jag har så redebogen,
Han har förstånd, han har geni,
Han är så fast, så trogen.
Och hvart jag går och hvar jag är,
Han ger mig råd, är jemt mig när.
Så hände det sig häromsist
Jag gick i giftasifver.
Han skrek: hvad nu? vet du så visst
Att flickan nej ej gifver? —
Och medan jag i tvifvel gick,
En annan ja och flickan fick.
Jag då beslöt en elegi
Till tröst i sorgen skrifva.
Han fick den första raden se:
Hvad f-n skall detta blifva?
Du gör dig löjlig käre vän! —
Jag strök min vers och glömde den.
Jag tänkte att mitt kapital
I en fabrik förränta.
Håll, ropte han, din vinst blir skral
Och snar konkurs att vänta!
Jag läste åter till mitt skrin
Och bjöd min vän på ett glas vin.