Att ta en tjenst jag sist beslöt,
Straxt var han här och rådde.
Han visste hur förtjenst mig tröt,
Gräl, bråk och tråk mig spådde
Så långt och väl att ett tu tri
Ansökningstiden gick förbi.
Ja, sade jag, för evigt blif
Min vän! blott för den tanken
Han ställde genast till ett kif
Och bad mig dra för fanken. —
Ack längesen jag gjort det, men
Jag är, jag sjelf just, denna vän!
Kajsaniemi-visan.
Solen börjar skina, dimman löser sig,
Snön den hvita, fina glänser på hvar stig.
Talgoxen qvittrar på en löflös gren,
Vinglaset glittrar uti solens sken.
Uppå alla kanter flickor, mammor, tanter,
Kjolar långa, små, hvita, röda, blå
Kring oss stå.
Hör hur de prata, se hur de le
Flammor och fästmör alla in spe.
Kling, klang, gutår! stämmen upp! nu är det vår.
Se hur alla lundar skaka frosten af.
Blomstertiden stundar, isen bryts på haf.
Lärkan mot höjden lyfter vingars par,
Sjunger om fröjden högt i rymden klar.
Snart går mön bland sippor, plockar blomsterknippor;
Bäst hon plockar så, ler ur kalken blå
Amor då.
Nå sköna tärna, lycka då till!
Gerna din skål nu dricka jag vill.
Kling, klang, gutårt stämmen upp! nu är det vår.
Snön i silfverknoppar taket prydnad ger,
Blixtrar bort och droppar längs verandan ner.
Sångerna klinga, timmarna de gå,
Kyprarne springa, korkarna de slå.
Mamsell Myhrman blickar fram ur dörrn och nickar;
Nu är god trafik, nu är god publik,
Glad och rik.
Solen är mild och hjertat är sällt,
Hoppet är friskt och sorgen på svält.
Kling, klang, gutår! stämmen upp! nu är det vår.
Allt i lifvet är ej sol.
Allt i lifvet är ej sol,
Allt i lifvet är ej natt,
Som en morgonljusning klarnar
Allt omkring oss småningom.
Allt i lifvet är ej vår,
Lef i kärlek — allt försmälter
I en solomstrålad tår.