Sök ej i det högsta allt,
I det lägsta bor ock Gud —
Under jorden ligger grafven,
Är dock salighetens dörr.
Almqvist.
Monolog. (Fragment,)
Att våga eller icke är det första,
Att lyckas eller icke är det andra,
Och deremellan ligger handlingen.
I handling ligger lifvets makt, all lycka,
All ära och all rikedom. Blott den
Bevisar att vi finnas. Hvad är tänka?
Ett embryo till lif — hvad samvetsqval?
En sjuklig handlings mord emot sig sjelf.
Jag mycket tänkt, jag till exempel tänkt
Att intet högre finnes än förnuftet.
Den tanken jag som mången öfvergifvit
Och flytt till tron, sagt der det högsta finns —
Och medan jag i tysta böner ligger
Vid Kristi kors, så somnar jag och drömmer
Om sköna qvinnor, guld och glada lag.
Ha! sällsamt huru fantasin dock flyger,
Den gycklaren, och visar oss att allt
Ett narrverk är. Och sjelfva handlingen,
Hvad är den? en tillämpad fantasi.
En ny gestalt uti det fastlagsspel,
Det brokiga, som heter lifvet eller,
Med litet längre titel, mensklighetens
Utveckling till lycksalighet. Jag suttit
Och målat mången tafla derifrån.
Det var min rol tills nu. Nu kommer der
En skurk och stör mig. Hvad är mer naturligt
Än att jag stöter honom i kulissen?
Det är en ursäkt dock som är för vanlig,
För platt. Ack, verklighetens verld är full
Af bara platthet; skall man handla der,
Så bli motiverna de gamla kända,
Slutledningarna likaså. —
På sned är verldens anlete och växer
På nytt på samma gamla sätt på sned.
Hvad som var godt för några tusen år,
Hvad som var ondt, anses så nästan än.
Väl pågår allt från tidens början dock
En sammansvärjning mot det evigt lika
Och enahanda; jemnt uppträda män,
För det de sökt att svänga om ethiken
I stort, allt från sin urgrund. Jemte dem
Finns andra dock som lyckats, stora kungar,
Som mördat uti gross, bankirer fina
Som stulit uti stort, och filosofer,
Som ljugit i systemer. Hyggligt folk,
I sanning, fast misskände af partier.
Att sjelf jag ämnar nu ett brott begå,
Ett afbrott uti alltets jemna gång,
Och derför darrar jag. Allt kallas ondt,
Som gör en ondt; men är min darrning öfver
Och lyckas handlingen, så blir det onda
Ett godt, och får jag samvetsqval deröfver,
Så blir det åter ondt. Så vexlar hemskt
I verlden lifvets ljuft violblå färg —
Och dock är nattvioln så ljuf en blomma.
Jag mycket älskat denna lilla blomma
Och ämnar skrifva en roman om den,
Der hela handlingen sig vände blott
Omkring en blomma och der blomman vore
Hjeltinnan uti stycket, menniskorna
Bisaker blott. En underbar intrig
Och vackra ord — och under allt en tanke,
Lösaktig, djurisk som en Messalinas.
Det vore ett problem; nå väl, låt se,
Blott denna sak är öfver, skall jag börja
Ta hand derom — men nu är giftet färdigt.
För dig jag sjunger.
För dig jag sjunger, om jag eger qvar
En ton, som mild och klangfull än sig rör.
För dig, som mer än all min kärlek har,
För dig, som salighet och frid tillhör.
Jag söker i min andes mörka vrår,
Om ingen perla finns bevarad än,
Som vore värd att få ditt blonda hår
Besmycka — — — — —