Fursten bugade sig utan att svara. En stunds tystnad uppstod. Härunder tänkte Boris Gudunow uteslutande på det stundande mötet med Gustaf och utgången deraf och han kunde icke betvinga den lätta oro, som besjälade honom. Furst Grenin deremot tänkte alldeles icke derpå. Han sysselsatte sig helt och hållet med att utfundera bästa sättet att vinna kapten Repnolsky för ändamålet. Kaptenen var en stolt och oböjlig natur, som kanske icke så lätt skulle låta beveka sig. "Ah, jag har det nu", tänkte fursten, och smilet kring läpparne bredde ut sig, "en högre post vid regementet och, om detta icke hjelper, högre adelskap, se der de snaror, i hvilka jag skall fånga min man."

Slutligen anmäldes prins Gustaf. Ledigt och obesväradt inträdde den landsflyktige konungasonen. Allvaret tronade på hans vackra panna. Vemodet låg kring de hårdt sammanpressade läpparne, och i de vackra ögonen, dessa ljufva minnen af Norden och af den älskade modern, låg en sorgsenhet, som derifrån spred sig öfver hela det regelbundna, manligt sköna ansigtet. Hans smärta och väl proportionerliga gestalt böjde sig lätt för czar Boris Gudunow, under det han med välljudande stämma uttalade dessa ord:

"Ni har låtit kalla mig hit. Jag är till er tjenst."

Det låg någonting i Gustafs ton, som kom czaren att spritta till, och äfven furst Grenin kände sig obehagligt berörd af de skarpt uttalade orden. Han fruktade ett stormande uppträde.

"Ni anar tvifvelsutan hvad det är frågan om", sade ändtligen Boris Gudunow och bjöd Gustaf intaga platsen bredvid honom. "Jag förnyar i dag inför er mitt förslag. Betänk er, min prins, innan ni för alltid stänger lyckans dörr bakom er."

"Jag har betänkt mig", svarade Gustaf icke utan en ansträngning, som framlockade stora svettdroppar på hans panna. "Jag är eders majestät af hjertat tacksam för all den välvilja jag här åtnjutit, men jag kan icke för att göra er till viljes, uppoffra mina åsigter."

Ju längre Gustaf talade, dess mera uttrycksfullt blef hans sköna ansigte. Det hördes tydligt på den lätta vibreringen i rösten, och det syntes lika tydligt af glansen i hans vackra ögon, att de ord han uttalade, kommo rakt från hjertat, och voro förestafvade af den innerligaste öfvertygelse. Han fortfor:

"Ni bjuder mig er sköna dotter, prinsessan Axinia, till gemål. Er dotter är verkligen en qvinna, som skulle pryda hvilket glänsande hof som helst och der utgöra den dyrbaraste perlan, men jag kan ändå icke ingå på att äkta henne. Ni vet orsaken. Den älskliga qvinna, som i Wilna blef min maka, har allt för djupt intagit mitt hjerta, att jag skulle kunna förskjuta henne. Ack", fortfor han med hänförelse, "om det funnes någon plats i den stora verlden, der jag i enkelhet kunde få tillbringa mina dagar med henne, utan att behöfva frukta list och ränker hvart jag än går! Men, min lefnad har varit och skall väl alltid blifva en kedja af oupphörliga olyckor. Vidare bjuder ni mig att afsvärja min barndomstro. Jag säger er ännu en gång, och det kanske den sista, att jag icke kan det. Jag vill det icke heller, ty jag skulle då få tillnamnet affällingen, och min mor skulle icke utan blygsel kunna tänka på sin son."

"Slutligen bjuder ni mig att i spetsen för en här eröfra östersjöprovinserna, för att sedan erhålla dem såsom hertigdöme. Ers majestät", utropade Gustaf eldigt och med hänförelse, samt reste sig upp, "en usling är den, som bär vapen mot sitt fädernesland. Förrädarens namn skulle brännmärka mig och jag skulle aldrig kunna blicka någon menniska, vore det också den simplaste af rikets föraktade slafvar, i ögonen. Jemt skulle ordet fosterlandsförrädare ljuda i mina öron. Nej, ers majestät, jag kan icke annat än anslå edra anbud, och böjer mig dessutom undergifvet för er vilja. Gör med mig hvad ni behagar. Men ännu, så länge det lejdebref, som ni gifvit mig, är i mina händer, går jag med upprätt hufvud omkring på Moskwas gator."

Boris Gudunow hade sprungit upp vid Gustafs sista ord. Hans kinder voro hvita som snö. Hela hans kropp skälfde af förbittring och ögonen tycktes i hvarje sekund vilja tränga sig ut ur sina hålor.