"Skulle jag ej det, då min dotters räddning beror derpå!"
Karl XII fann mannens ord så naturliga, att han ej vidare tänkte derpå. Oförvägen, som han var, önskade han ingenting hellre än att komma i äfventyr. Det han nu gick att möta, visste ingen af hans generaler af, ty i sådant fall hade de nog på ett eller annat sätt lagt hinder i vägen för honom.
"Hör på, ers majestät", hviskade Anders Trygg vid lägligt tillfälle, "får jag ha ögonen på den gamle polacken?"
Kungen betraktade sin drabantkorporal med förvånade blickar.
"Hvad menar du?" sade han derpå i samma hviskande ton.
"Jag tror icke att polacken har någon dotter."
"Inte?"
"Nej."
"Hur har du kommit på dessa tankar?"
"Ah, det var inte svårt. Under det ers majestät var borta, lågo vi vid elden och berättade historier. Jag såg då, hur fångarne blinkade åt hvarandra, och när den gamle lufvern berättade för ers majestät om sin dotters bortförande, var hans blick så skenhelig och hans rörelser så tvungna, att jag inte kan annat än varna ers majestät."