Innan han gick, befalde han Anders Trygg att ej under hans frånvaro omtala hvem han var. Anders meddelade konungens befallning åt sina kamrater, och hur mycket polacken sedermera än prejade dem, fick han ingenting veta.
3.
En half timme hade förflutit, då Karl XII återkom i spetsen för femtio man. Äfven dessa hade han befalt att ej yppa hans namn.
Kring lägerelden lågo svenskarne och polackerna helt vänskapligt och berättade för hvarandra en massa äfventyr, som de å ömse sidor upplefvat.
Detta är krigets ljussida. Under dylikt glam förgätes helt och hållet vreden och oviljan; man är då endast menniska och ingenting annat.
Just som konungen anlände till bivuaken, var en af polackerna som bäst i farten med att berätta, huru han för ett par dagar sedan varit ute för en trupp svenskar. Det gälde lifvet, och han hade af alla krafter sprungit öfver ängar och sädesfält, ända till dess han utmattad sjunkit ned i ett dike vid randen af en skog. De svenska ryttarne hade då förlorat hans spår; de sprängde öfver diket utan att se honom.
Polackerna skrattade, och äfven de svenska soldaterna måste instämma i skrattet. Härunder anlände konungen till platsen.
"Ar du färdig nu, gubbe?" sade han till den gamle polacken.
"Ja, herr officer."
"Du visar väl säkert vägen?"