"Ja, ni må väl säga att det är besynnerligt", inföll ryttmästaren skrattande. "Jag ska' tala om för er orsaken dertill. Har ni någonsin hört att Gallas vunnit en enda fördel?"
"Nej. Han har tvertom endast haft idel motgångar."
"Inte nog dermed", inföll ryttmästaren muntert. "Den här, som han haft under sitt befäl, har nästan alltid gått under på ett eller annat sätt. Jag försäkrar er, att det ej blef större glädje i svenska lägret än då underrättelsen kom att Gallas fått befälet emot oss. Ja, jag vågar påstå att glädjen öfver en seger ej kunde vara större och mera allmän. Hvar och en af oss visste då, att om vi ej förderfvade den kejserliga hären skulle dess egen befälhafvare göra det. Och denna förmodan slog aldrig fel. Der har ni fått veta orsaken hvarför Gallas erhållit namnet härförderfvaren.".
"Ett ganska betecknande namn", utbrast Odowalsky, "och jag måste tillstå att det ligger djup sanning i det."
"Nå, deraf kan ni förstå att jag ej kände mig just så mycket orolig då ni berättade att han varit synlig här i trakten. Dessutom hyser jag den förhoppningen att Königsmark snart skall hinna fram."
"Ja, det vore en särdeles stor lycka för mig", tänkte Odowalsky. "Min ställning börjar verkligen att bli allt mer och mer brydsam."
Slottsegaren och ryttmästaren skiljdes derefter åt. Den först nämnde styrde kosan upp till sina rum, den sednare deremot återvände till de arbetande ryttarne.
* * * * *
Aftonen hade inbrutit. Såsom vanligtvis i de södra länderna var äfven denna natt mörk. En kylande vind svepte omkring slottet och svängde våldsamt omkring flöjlarne på tornen. Det gnisslande läte, som uppkom häraf, bidrog till att i ej ringa mån öka det hemska i den mörka stormnatten.
Midnattstimmen hade nyss ingått då en i vid kappa väl insvept karl sakta och med smygande steg kom från en af de gångar, som förde ned till de underjordiska hvalfven.