Mannen i kappan var ej ensam. Bakom honom följde en annan, som oupphörligt varnade den förut gående, att iakttaga den största möjliga försigtighet.
"Ty", sade han med undertryckt stämma, "ingen kan veta om ej svensken är vaken, och ni vet, fromme fader, att han förbjudit oss att släppa ut er."
Ett grymtande läte, som skulle föreställa ett svar blef frukten af den efteråt kommandes varningar.
De smygande gestalterne hade snart hunnit ut ur gången. Då stannade mannen i kappan.
"Nu hittar jag ej längre", sade han. "Nu är det din tur att ledsaga mig, min son. Men helst ville jag att du förde mig till bakporten, så att jag kunde…"
"För himmelens skull var bara tyst", uppfordrade den andre och lade temligen häftigt sin ena hand på talarens läppar. "Jag vet att sjelfva väggarne hafva öron och att… men kom nu! Det är ej tid att vänta längre, Han väntar på oss med den största otålighet."
Efter dessa ord framtog talaren en liten blindlykta som han ända hittills hållit gömd under sina kläder. Det svaga skenet var tillräckligt att vägleda dem genom de återstående irrgångarne.
"Här är det", sade slutligen mannen med lyktan och stannade framför en låg dörr. "Håll lyktan medan jag söker rätt på nyckeln."
Detta var snart gjordt. Den lilla dörren öppnades ljudlöst och slöt sig äfven på samma sätt efter de båda vandrarne.
De hade knappt hunnit försvinna, då ett annat sken dök upp icke långt ifrån dörren och en jettelik krigargestalt smög sig fram till densamma. Vid skenet igenkänna vi korporalen Nisse Styf.