"Aha", mumlade denne för sig sjelf och synade noga dörren, "det är allt något sattyg i görningen här, eller med andra ord ugglor i mossen. Jag anade det eftersom jag kände mig så orolig. Men, jag ska' nog ta' reda på det, jag. Nog måste de väl komma samma väg tillbaka. Tro ni inte att jag kände igen er, edra kanaljer? Jo jo men, Nisse Styf är ännu inte skumögd, det kan ni slå er i backen på. Om jag skulle varsko ryttmästaren", fortfor han efter några minuters begrundande. "Nej, det tjenar ingenting till att löpa i förväg. Jag vill behålla hemligheten för mig sjelf."
Med dessa ord började han att lysa omkring i gången efter ett gömställe. Länge var detta sökande förgäfves, och den käcke korporalen var just besluten att uppgifva allt hopp då han plötsligt till sin stora glädje upptäckte en nich lagom stor att dölja honom. Den låg icke heller långt ifrån den lilla dörren, genom hvilken de båda vandrarne försvunnit.
"Det der gömstället duger", mumlade Styf för sig sjelf och gnuggade förnöjd händerne. "Nu ä' ni då fast, edra kanaljer!"
Derefter satte han lyktan i nichen, och undersökte på det omsorgsfullaste sina vapen. När han sett att dessa voro i tillbörlig ordning stack han lyktan innanför kappan på det att dess sken icke skulle röja honom i förväg, samt tog derefter plats i sitt gömställe.
Sömnen började snart infinna sig, men den käcke korporalen kämpade manhaftigt mot denna fiende.
5.
Innanför det lilla rum, i hvilket de båda vandrarne först inkommo, fanns ett större. Utan att säga ett enda ord stötte mannen med lyktan upp dörren till detta inre rum, sköt först in sin följeslagare och gick derefter också in.
De hade knappt hunnit inkomma då Ernst Odowalsky kom emot dem.
"Af med kappan", sade han med en viss häftighet till mannen, som bar den. "Här behöfves ingen förklädnad."
Mannen lät kappan falla, och vi igenkänna nu augustinermunken Clemens.