Hans följeslagare var slottsfogden Fuchs, räfskinnet kallad. När Fuchs gjorde miner af att gå, sade Odowalsky:
"Stanna qvar, du. Jag har lika mycket att säga dig som denne munk."
Sedan alla tre intagit sina platser fortfor Odowalsky i det han vände sig till pater Clemens:
"Nå, hvad tycker ni om vistelsen under slottet?"
Pater Clemens gjorde en ful grimace.
"Jaja", inföll Odowalsky skrattande, "jag förmodar att den inte är så riktigt angenäm, men som ni vet att det ej är genom min tillskyndelse som ni kommit dit, så har ni ingenting att förebrå mig. Jag sjelf är långt ifrån säker på mitt eget slott. Den svenske ryttmästaren är en barsk karl, och skulle han komma på mig med något snedsprång, så finge allt jag göra er sällskap. Men, det var ej för att tala härom som jag låtit hemta upp er, pater Clemens, utan om något helt annat."
"Du känner kanske i ditt samvete en oro öfver att du ej ingått i den katolska kyrkans sköte? Är det ej så, min son?" utbrast pater Clemens och himlade med ögonen.
Ett spotskt leende spelade vid denna fråga kring Odowalskys läppar.
"Nej fromme fader", sade han derpå, "jag måste uppriktigt bekänna att det ej är denna oro, som marterar mig."
"Men, den kan nog infinna sig", inföll pater Clemens, som redan smickrade sig med att kunna rycka en så rik man från de hatade kättarleden.