"Ja, då är det tids nog att tala om den saken", invände Odowalsky.
"Nu har jag en annan, som är vigtigare för mitt hjerta."
Munken och slottsfogden gåfvo hvarandra en förstulen blick. Odowalsky märkte den ej utan fortfor:
"Det är en qvinna, en af de skönaste jag någonsin träffat, som förorsakar mig en gräslig oro både natt och dag."
"Men", inföll pater Clemens och lade nu bort det förtroliga och beskyddande "min son", då han märkte att det ej nu var frågan om en öfvergång till den papistiska läran, "då ni är så rik och mäktig bör det väl ej bli särdeles svårt för er att vinna hennes hand."
"Det är nästan omöjligt", svarade Ernst Odowalsky under det en tung suck höjde hans bröst.
"Omöjligt! Är hon då rikare än ni, eller står hon i börd så högt öfver er, att detta lägger hinder i vägen? Eller kanske att det är religionen som uppreser hindret. Den saken är då lätt hjelpt om jag bara…"
"Nej, intet af allt detta", afbröt Odowalsky. "Hon är protestantiska af själ och hjerta. Hennes börd är ringa och hennes rikedom ingen."
Då Ernst Odowalsky yttrade dessa ord öfverfölls plötsligt slottsfogden af en våldsam hosta, så att han måste luta sig ned i stolen. Odowalsky märkte för den skull hvarken den glödande rodnad, som uppsprang på räfskinnets kinder eller hans konvulsiviskt sammanbitna läppar.
"Nå, då är det väl ingen konst att bemäktiga sig henne", inföll pater
Clemens under det ett besynnerligt leende spelade kring hans mungipor.
"Nå, säg mig då hur jag ska' göra för att få henne i mitt våld", utbrast Ernst Odowalsky. "Ett godt råd i denna sak är mycket värdt, och den, som gifver mig det, han ska' ej bli obelönt."