"Det är väl ej sagdt att hon ska' få tillfälle att anropa om det der beskyddet!"
Ernst Odowalsky ryckte till.
"Hvad är det ni säger, pater Clemens", utbrast han och kramade munkens hand. "Skulle ni kunna…"
"Tyst, tyst. Var för den heliga jungfruns skull försigtig", afbröt augustinermunken. "Väggarne kunna höra oss."
"Var lugn, vördige fader", svarade Ernst Odowalsky under det ett gäckande leende spelade kring hans läppar. "Slottet Miltnitz är ej bygdt på samma sätt som edra kloster, der man genom väggarne har långa rör, som sätta en i stånd till att höra hvad som talas i andra rum. Här äro vi så säkre för lyssnare som om vi skulle befinna oss på hundra mils afstånd från dem."
"Godt", sade munken efter en stunds begrundande, "jag går in på att skaffa er flickan, men endast på ett oeftergifligt vilkor."
I dessa ögonblick tilltog räfskinnets hosta med förnyad styrka igen.
"Säg genast edert vilkor, och om det är utförbart går jag genast in derpå."
"Ja visst är det utförbart, annars hade jag väl ej framställt det", svarade munken lifligt. "Att ni utverkar friheten åt mig."
Ernst Odowalsky funderade en stund. Derpå sade han: