Skrik högt om höga mål i himmelsblått, och hurra för ditt Eden efter morden! Men mord är mord och brott är brott, så länge mänskor bo på jorden.
Febr. -18.
SVERIGE
Mor Svea stördes, där hon somnat gott från tidens tråkiga och tunga röster. Det var ett vilddjursvrål och skarpa skott och några nödrop borta ifrån öster. Hon gned de sammansovna ögonen och tog en tår och tände sig en pipa. Vad var det? — Ack, en olycksalig vän, det stackars Finland var igen i knipa.
Nu svor mor Svea. Äter blev hon störd av östra grannen — hut han borde veta! Men hur det var, så kände hon sig rörd och drack för Stål och Svärd och vad de heta… Det stackars Finland, vad det dock var kärt, det olycksbarnet ibland Nordens bröder! Det skar i hjärtat. Ack, men man har lärt att bära mycket, fastän hjärtat blöder…
Hon grät en skvätt, hon tänkte: Kanonad
vid egna gränser låter högst allvarligt.
Nu borde något stort här ske — men vad?
Att skicka vapen eller folk är farligt.
Man vet ej vilken följden kunde bli,
om jag det svenska hjältestålet vässer.
Dock bör min broder få min sympati,
och ergo skriver jag en bunt adresser. —
Men dignande i drivor och i blod, med sista skottet skjutet ur gevären, vid Nylands kust en skara svenskar stod förfrusen, svulten, jagad ut i skären. Och Österbottens bönder stodo vakt med blodigt bröst i vilda vintertrakter och höllo stånd emot en övermakt av ryssar och av röda avgrundsmakter.
Än rasar kampen, än är långt till slutet med segerns lön för storsint offermod, än skall här mycket bli på drivan gjutet av troget, tappert, ädelt hjälteblod. Men ett är visst. Förgås vårt land i låga, så har det stridit för sin arvedel. Och dömd är den, som ingenting vill våga, fast bröders liv och eget stå på spel.
Mars -18.