Det sömmades på Gammelgården, moran beställde ren för bröllopet i påsk, men dottern höll sig envist utom dörren. Hon gick och stirrade mot fjärran bergen, som skiftade i vinterns tusen ljus. Dit upp, dit bort — dit hade han försvunnit, och icke ett farväl blev sagt en gång. Dock kände hon det, ännu gick en bana av tankar fram och åter över vidden. De seglade som vintermolnen segla, än hoppfullt brinnande, än hopplöst mörka, de kommo ned från branterna däruppe och vände åter, sjönko bakom dem. Än hängde töcknen övermåttan tunga från dag till dag i skogarna därborta, som doldes av dem, svepta i en sorgduk. Då frös hon till, och ögat ville tåras. Än tändes bergen hastigt av ett sken: bestrålad av en överjordisk vithet låg skog vid skog, låg snöigt krön vid krön, ett andelandskap, renare än jordens, förtonande mot molnen och det blå. Hon såg och såg, tills hon med blinda ögon stod svindlande med bröstet fyllt av ljus. Då tyckte hon, att på det högsta krönet, som ej hon skönjde mer, stod en gestalt och bredde sina armar ut mot dalen. Och Klara sträckte armarna till svar dit upp, dit bort — och länge stod hon så, till dess hon vaknade i snön och kölden.
»Du är ju blå i synen», sade moran, »du skall väl sörja dig från vettet sist för denna drängen din, det fyllesvinet. Gå du till nämndemannen, barnet mitt, och kela litet, får du varmt i kroppen.» —
* * *
Ej heller Spangar hade glada dagar, det märktes nog, än mindre glada nätter, fast seden bjudit så i denna by. Han syntes sträv och sluten mer än förr, han gick omkring och grundade på något, arbetade från morgonen till kvällen på gård och fält, men helst for han till skogs. Kanhända var det vinterljusets skuld att gråa tinningstesten lyste större, som om han hastigt fornats, också han. Det var en konstig fästman, mente folket, månntro han låter flickan gå för sig på andra stranden ännu när de gift sig?
En dag kom ut i byn en lustig visa, man visste icke varifrån; hon sjöngs av några först, men snart i alla gårdar. Hon dunkade en tid i sävlig takt till timmerforans lunk och vaggans mede i hela trakten, och hon lydde så:
På Spangar satt en sugga
som buskatunnan stinn.
Den suggan, sade drängen då,
är hjärtevännen min.
Gud hjälpe oss för brännevin och suggor.
Ty drängen rök till skogen
från hjärtevännen sin,
och suggan hon skall slaktas väl
när påska faller in.
Gud tröste flickestackaren i påska.
I berget sitter drängen
så sorgsen i sitt sinn
och slipar på en tolvtums kniv
och dricker brännevin.
Gud hjälpe Spangaren för denna kniven.
Så sjunger nu vår visa,
vad lära vi därav?
Törhända Spangar flyttar själv
med suggan sin i grav.
Gud bättre alla ondskefulla själar.
Man ville veta att profetens diktkonst fått fart igen, sen skägget vuxit till. Men säkert var det ej, fast kyrkosidan höll upp med sjungandet för ryktets skull. Och Spangar hörde icke till de rädda, han for som förr att syna sina hyggen varannan vecka, stundom helt allen.