Så kom en morgon, mulnande och grå. Yrsnön hegynte just att pusta kring, snart dråsade den ned i tunga massor och skapte vilodag för färdslorna. Men Spangar lät sig ingenting bekomma, han tog sin hundpäls, satte sig i släden och åkte vintervägen uppåt ån. Vid kyrkogården halvvägs ut på slätten, där yrsnön flaggade kring gråstensmuren och välte in bland björkarna och korsen, där tog han fart och körde uppför brinken och vidare på landsvägen mot bergen. Snart var han hunnen in i skogens bryn, där det blev lä och skapligare före, fast vägen småningom begynte stiga.
MÖTET
Högt upp i skogarna, en bit från ån, slog röken ned kring några flottarkojor, som lyste med sin färska furustock omkring ett torp, ett svartnat och förfallet. En bastu stod och svettades på backen och fyllde gläntan med en lukt av kåda; därinne staplad låg från golv till tak nyhuggen unggran, trave efter trave, och masades tills virket blivit mjukt. Då langades den rykande i snön av torparkäringen, en sotig häxa.
På planen framför bastun stodo pålar, ett tiotal, avskalade och trinda, och runt kring varje påle gick en karl i kretsar som en cirkushäst, men tyngre. Han tog en smidig ungstam, ännu varm, han stack dess smala spets i pålens skåra och rullade den vriden som en tross kring pålen varv på varv; sist kom en knyck när ändan fästes in, och den var färdig för timmerbommarna på sjön i vår. Så pressade han ringen upp — mot högen han slängde den och tog i tu med nästa.
En ed skar genom blåsten då och då, när något skäggade, men annars gnodde var man i vresig tystnad kring sin påle. Ty brännvinsankaren blev tömd i går med klang och kort, och det var långt att få förrådet fyllt i detta djävla väder. Det brummade i furorna, och nu begynte yrsnö strimma genom röken, den piskade i rocken så det small, och såg man genom gläntan nedåt dalen, låg allt och tumlade i gråa moln.
»Hej», ropte någon, »det blir surt härute, låt oss gå in och klämma några kort hos käringen och dottern — hej, vem har en sup att spela bort — hur är det, Markus?» — De höllo alla in vid sina pålar, men ingen svarade. Då ropte någon: »Om ingen sate har en fattig sup, så spelar vi, att den som tappar, måste bestyra mumma åt oss innan kvällen.»
Det steg ett bifallssorl. Men Markus sade: »Jag gitter inte låta strupen gistna, jag går till pojkarna vid Storfallshygget och bjuder byteshandel, där lär finnas.» Så sade han och trädde på en stör ett dussin ringar, lyfte dem på axeln. Och väldig vandrade han bort i snön med luggen fladdrande kring breda hatten, som satt på junkarvis en smul på sned.
Det strimmade för ögat oupphörligt emellan träden, kvidande i blåsten, och drivor föddes, växte och försvunno som vita bränningar kring stövelskaften. Nu kom han ut till stora sockenvägen, på krönet just, där man vid stilla väder såg fyra kyrkotorn åt tvenne håll. I dag var allting stängt. Ett stenkast blott man såg hur granarna som skumma spöken nedsjönko i det blinda, vita havet, till dess de drunknade och allt tog slut. Dit ned, dit ledde den fördömda vägen till pinans, minnenas och skammens by! Han stod ett ögonblick i tung begrundan och hörde hjärtat slå, men näven knöt sig.
Då — vad var detta? Ur det vita djupet dök upp en punkt, som växte till alltjämt. Först skymtade ett huvud av en häst, så steg det fram en släde, och i släden en man i översnöad hundskinnspäls. De kommo närmare. Men Markus stod orörlig som en klippa mitt på vägen. Hans vänstra hand höll stören, med den högra grep han den trötta hingsten hårt i betslet. Han såg den åkande i synen stint, och tvenne ögon stego ut ur pälsen allt vitare och större en sekund.
»Ur vägen!» ropte Spangar, »jag skall fram, det ser du väl, din strykare!» — han ryckte i tömmarna och hingsten stegrade. Men Markus tryckte den på nytt till marken, och släden satt som spikad fast i snön. Då sticknades på allvar nämndemannen. Han makade sig hotfullt ut ur släden, rev pälsen av, och med ett ilsket böl gick han den forne drängen in på livet.