De drabbade tillsamman, tvenne jättar, den ena bredare, den andra längre. Det röt igenom skogen som av björnar, och hästen föll förskräckt i sken, men stjälpte. De vältrade från vägen med ett moln i skogen in, de pressade och spände bland drivorna och stammarna, alltmer de röto, rullande omkring i berget. — Då blev det tyst. Emot en kullstjälpt fura låg Spangar fallen, över honom drängen med knäet som ett städ emot hans bröst. »Nu skall du, satan, få betalt för suggan…!»
Han drog sin kniv ur slidan, höjde armen, men häpen höll han inne mitt i slaget; han höjde kniven än en gång, men höll. »Du är en modig man ändå, din djävul, du blinkar inte — du skall slippa kniven!» Och Markus tryckte åter den i slidan, men hånfullt log han: »Kanske du är bultad tillräckligt nu, då vet jag nog, din galt, vart vi skall resa för att lindra svedan.»
Han släpade till vägen ut den slagne, som stönade och syntes illa knäckt, med möda mäktade han röra armen. Så hjälpte Markus hästen upp ur diket, tog ringarna och Spangars hundskinnspäls och stuvade dem omtänksamt i släden. Sist lyftade han bonden upp på sätet, grep tömmarna och satte sig bredvid. »Nu skall jag köra dig till kvinnan din… Hej, raska Ville, vi är gamla vänner!»
I sken det bar i väg. Den skrämda hingsten ven nedför branterna med vindens fart, det löddrade och stänkte genom snön, och skogar strimmade förbi som dimmor. Beständigt nedåt, nedåt sänkte vägen, och Markus hojtade med tömmen stram i vita moln, som sprutade omkring dem.
Nu saktade det äntligt. Skogen svann, och slätten bredde ut sin jämna driva. Ännu en bit! Där syntes kyrkogården, de nakna björkarna, som blåsten riste, och porten med det rostiga gudsögat, förgyllt i tiden — den stod öppen visst… Han saktade, han spände högra tömmen, gav hingsten hårt ett rapp — och det bar in igenom gråstensmuren, bort bland korsen, tills på en kulle släden körde fast i drivan vid ett ståtligt kors av järn. »Nu skall jag lämna dig hos kvinnan din…»
Han lyfte nämndemannen ut ur släden och satte honom varsamt ned i snön med ryggen stödd mot korset. Därpå sökte han fram en stadig bomring, bände upp den och slog den omkring Spangars hals och korset till en orubblig, neslig fångalänk. »Sitt nu i godan ro, din spaka galt, och vänta tills det kommer hjälp från byn, förhoppas att du trivs på detta stället…»
Så bäddade han pälsen väl kring fången, tog tömmarna och satte sig i släden och nickade till avsked och försvann.
* * *
Till byn kom Spangars hingst i hårt galopp, urspänd och fnysande, som sänd till bud, med baken strimmig utav bistra rapp. Man märkte strax att något var på färde. Det sändes skallfolk ut, och hingsten ledde dem bortåt kyrkogården. Mitt i porten stod tomma släden, pekande dit in. Man letade bland korsen, och man fann. På hustruns grav satt Spangar översnöad, vid korset kedjad och i hundskinnspäls. Han hade högra armen illa bruten och några revben, och hans mål var borta.
Man förde honom varligen till byn och sände efter läkare från staden. I flera veckor låg han febersjuk, först framåt våren kom han sig fullständigt. Och bröllopet, som skulle stå i påsk, blev moran tvungen skjuta upp till sommarn. —