Och länsman kom med klovar i sin släde, skallfolk i myckenhet blev bådat upp, och jakten gick i dagar genom bergen. Dock sades det att drevet sköttes lamt, ty hur man tadlade det råa dådet, låg stämningen ändå på drängens sida. Han kunde nog ha tagit värre hämnd för flickan sin och suggan, mente mången, och Markus' rykte växte till som förr.
Till allmän häpnad blev det ock bekant att Spangaren för länsman öppnat munnen och sagt sig icke yrka något straff. Kanhända tyckte han att det var säkrast att kvitta jämnt och få ett slut på leken, kanhända visade han ädelmod för flickans skull — man visste ej så noga. Men någon månad måste drängen sitta, det hjälper inte, hade länsman sagt.
Och äntligt blev han gripen bort i bergen, utsvulten som en varg och vargavild. Men när han fördes fången genom byn och släden just for ned för kyrkobrinken, stod halva byn och hurrade på bron. Och ur ett fönster högt på Gammelgård stack något ut, som glimmade i solen: den gamla, trogna ringen utav trä. I rutan viftade en silkesduk ännu när släden skymdes bort i kröken.
III
I KYRKAN
Midsommarmöjor lyste i en krans kring altarrundens röda sammetsvallar, och djupast ur den festliga bersån framglimmade ibland det gyllne korset på Skriftens jättelika läderpärm. Av björkarna stod altartavlan skymd: de sträckte vänligt sina friska toppar till Lammet, där det halvvägs upp mot taket låg fridsamt betande på deras löv, försett med ett standar i ena klöven. Och bredvid Lammet stod en fetlagd pilt och blåste i en fruktansvärd basun mot djävulen på andra sidan valvet.
Vad det var ljust i kyrkan denna dag! Man kunde räkna sandens korn på golvet och fräknarna i nackarna framför. Det var som hela sommarn flyttat in med ens i denna dysterhetens boning. Därutifrån föll ljuset in i floder igenom fönstren och den öppna dörren, det hade färg av björkarna på backen, så hela templet skimrade i grönt. Och simmande i sol låg sakristian, den sved mot ögat som ett himmelrike.
Än sjöng i tornet klockan. Gudstjänsttiden var överstånden nyss, men ännu dröjde församlingen i girig väntan kvar. Så mycket folk var sällan sett i kyrkan, de packade sig hop i alla bänkar, de stodo runt kring väggen som en mur och gapade och tummade på mössan. I porten var det trängsel, bråk och slagsmål av alla utestängda barn och hundar. Allt flera kom det till för var minut från Gammelgården, festligt bröllopsklädda, men det var underligt att se hur dystra de togo säte på den främsta bänken, som kyrkovärden ännu hållit blank.
Nu tystnade där uppe klockan långsamt med några trötta sving. Det blev så stilla ett ögonblick, att genom tystnan hördes hur lärkorna i höjden öste drillar kring gråa kyrkotuppen, och hur staren på taket satt och skriade av glädje.
Då hördes låt därute av fioler. Från Gammelgården kom den, växte fram allt starkare, tills den höll upp vid porten och orgeln med en bröllopspsalm föll in. Vartenda huvud vände sig mot dörren, nu delade sig skocken där itu. Och orgeln brusade, och folket sjöng och reste sig till hälsning upp i kyrkan. Men varje öga fick alltmer den färg som på begravningar den hemska stunden, då locket före färden lyftes av.