Längs gången upp gick Spangar svart och hög, men vadmalsgrå i synen, sommarljuset lät märka hur hans underkäke ryckte. Och vid hans arm gled ljudlöst fram en skugga, fast hon var vit från myrtnen ned till tån.
De stannade vid altaret, där prästen stod bödelaktigt mörk mot ljusa lövet och väntade med Skriften tryckt till bröstet. De stannade. På Klaras vita dräkt låg strimmor utav sol och ljusgrön skugga, de rördes ej, det skälvde ej i dräkten. Hon stod som frusen till en stod av snö, men över nämndemannens bistra huvud förbyttes ljuset i en ständig oro.
Nu steg den sista versens långa amen mot valvet upp, av gälla kvinnoröster i höjden pressad, ekade och sjönk till ro i orgelns sakta efterspel. Det blev allt tystare. Blott nära dörren kom än en stump ur någon gammal strupe, som hängde i med någon orätt psalm. Så var ock den till ända. Allt blev stilla. Och prästen uppslog Skriften och begynte med Pauli ord om kärleken, den sanna.
Förbi flöt allt för Klara, där hon stod vid altaret, en längesedan drunknad i hopplöshetens hav, det strandlöst lugna. Det sorlade och brusade bakom, det sorlade framför — hon hörde intet, hon visste blott att det var samma ström av orättfärdighet och mänskoondska. Vad rörde henne mer hur strömmen gick? Det fanns ej strand ändå för en som drunknat.
Hon stod och stirrade med frusna ögon emot en port, där sommaren föll in med gäcksamt ljus i hennes döda mörker. Det dröjde länge, innan hon blev varse att det var sakristians öppna fönster. Det blommade därute. Rönnen böjde en snötung gren mot en förfallen gravsten, det blinkade av fjärilar förbi, och under rönnens grenar, bortom muren, sköt fram ett stycke utav sockenvägen, som slingrade i gröna rågar bort långt, långt mot något blått — de fjärran bergen. Hon såg dit hän, men utan längtan längre, han var ej där, det fanns ej mer en strand.
Otydligt hörde hon ibland ett ord, som talat till en annan: — »Kärleken förtörnas icke, den fördrager allt, den hoppas allt»… Nu satt en liten fink på mossbelupna stenen under rönnen; han sträckte halsen mot den vita grenen och slog en drill, så pickade han glatt i fårorna på övergrodda skriften och fann ett korn och slog en drill igen. En liten tid, och någon fågel sitter om hundra somrar på vår glömda sten och prisar glädjen och den sköna mossan… En liten tid… Och huru mycket dock det stackars hjärtat i oss hinner utstå!… — »Jag frågar dig, Mattias Larsson Spangar, inför din Gud och denna menigheten» — — — Nu flög den lilla finken där sin kos, han blev väl skrämd för något. Ifrån vägen kom drivande ett dammoln in mot rönnen. Det var en gruvlig fart på denna kärran! En tok till söndagsfarare! I sken det bar i väg mot bergen, dammet hängde som tjocka svedjerökar över rågen. Ibland sågs bara huvudet av hästen, men inne i det gråa molnet stod en karl och svängde mössan som en galning och piskade framåt… — »Jag frågar dig, Kristina Klara Gammelgård» — — — Nu var han redan nära Vägasked, och vinden strök molnet bort. Nu vände han sig om. Å Gud! Såg hon en syn? — — — »Jag frågar dig, Kristina Klara Gammelgård, vill du inför din Gud och denna menigheten» — —
Hon tog ett steg, hon sträckte sina händer dit ut mot sakristians öppna fönster liksom en drunknande emot en strand. Så gled hon ljudlöst ned vid altarkransen framför de ljusa björkarna och prästen.
* * *
Församlingen sprang upp, det lopp en frossa igenom kyrkan ända ut på backen. Man trängdes mot varann, man rörde munnen, men den var stummad av en mållös skräck. Det kom en tystnad, som var mera hemsk än om man skrikit så att valven darrat. Förvirringen stod vit i alla ögon, man stirrade med halsen framåtsträckt mot altaret, där bruden låg i vanmakt.
Men sjunken hop på altartrappan satt den bistre Spangar, huvudet han höll begravet djupt i händerna och bortvänt. Det riste i hans skuldror — inför Gud och menigheten grät han, nämndemannen.