Man väckte henne snart till liv igen, men liksom borta var hon, svarte intet på moderns frågor, ej på prästens heller. Då lyfte hennes bröder henne upp och buro bruden varsamt ut ur kyrkan. Omkring dem skockades det bleka folket; nu hade jämmern löst sig, mycken snyftan, välsignelser och böner följde tåget. I porten väntade med sänkta stråkar den muntra spelmansraden sorgset stum: det blev ej marscher mer i dag och danslåt. Och efter skocken kom en ensam man, som såg mot marken och som sade intet.
Man tvekade vid bron ett ögonblick om rätta vägen. Äldste brodern Gusten såg bort och nickade mot Gammelgård, och Jan och Lill-Matt tycktes mena lika. Man vände sig till prästen, men man fick ej något klart besked, han riste bara betänksamt på sitt runda herdehuvud. Det var så sannerligen första gången som dylikt hände honom, mente han, det tålte studier i reglementet.
Då framsteg moran, myndigt slog hon ut med handen över bron mot andra sidan, och käken smällde då hon sade: dit!
Så bar man bruden skyndsamt bort till Spangar.
SPANGARS KAMP
I kammaren låg Spangar i sin säng, den breda äktasängen, änklingskall sen mer än fyra vintrar allaredan. På väggen tickade hans silverrova, och bredvid rovan hängde på en spik en stor och tandad nyckel, blank av bruk.
Ren var det nära midnatt, men ännu föll ljuset in igenom fönsterrutan och stirrade från väggarna orörligt med detta döda, skugglöst bleka sken. Han skönjde hur på klockans vita tavla den lilla spindelvisaren sig vred i varv på varv av jagande sekunder. Den hade alltid tickat på sin vägg så broderligt och roligt, men i natt den körde ur sig som en ström av nålar.
Han kastade sig rolöst av och an i tvåmanssängen, än låg han begraven i kuddarna, än stödde han sig upp och lyddes ut mot stängda stugudörren. Än låg han still en stund och såg mot nyckeln, som ställde han sitt hela hopp till den. Det var den första natten den var tagen ur farstulåset ut — månntro det hjälpte, månntro det hejdade det hemska? — eller var det bestämt att hända likafullt, av någon okänd övermakt igångsatt?
Hon hade fått det som hon velat, Klara. De möttes blott på dagen, stilla skötte envar sin syssla utan många ord. Hon sov i stugan ensam, han sov ensam i kammaren, emellan dem var dörren. Om det så gällde intill dödedag, han skulle inte stiga över tröskeln och tigga eller taga — inte förr än Klara öppnade den dörren själv.
Så hade redan fyra dygn förlupit, ståndaktigt bidde han; hon visste nog: från honom var det intet hårt att vänta. Då kom det oerhörda, kom ändå och skapade en bidan, sjufalt värre, med ångestsvett för var sekund som gick och hela byn som vittne till hans smälek. Nu var det tvenne nätter som det hänt, hur blev den tredje? — Han såg bort på nyckeln och sedan på sin rova: hon var tolv.