Från stugan hördes rosslingen av klockan, och göken började sin längsta visa. Men varje slag han gol drev svetten fram i kalla strömmar över Spangars panna. Så var det slut. Och allt blev tyst igen, blott jämna knäpparna av pendelslagen. Han lyddes än en stund — nej, intet hördes. Det saktade i nämndemannens bröst. Kanhända var det onda överståndet, kanhända kunde allt bli väl till sist?
Då — var det ej ett prassel utav lakan?… En sakta duns mot golvet… sedan steg, de hemska stegen bort till farstudörren. En hand på låset… en gång… tvenne gånger… nej, nyckeln var försvunnen… stegen vände till stugan åter, gingo runt i den med detta obeskrivligt döda ljud. De tycktes leta någon annan utväg.
I kammaren låg Spangar i sin säng. Han ville upp ur bädden — kunde inte. han låg där stelnad och lät allting ske. Igenom ryggen rann en iskall ström och lägrade sig runtomkring hans hjässa; den växte till för varje gång som stegen därute närmade sig kammardörren, den sjönk en smul för varje gång de togo mot stugusängen av och tycktes sluta. Kanhända var det nog med detta varv?… Kanhända gick hon dock till ro ånyo?… Då hördes knäppen av en fönsterhake och klirret av en ruta, som slogs upp. En duns på gården. Så var allting borta.
På väggen tickade hans silverrova, från stugan hördes jämna pendelslagen: ett-tu, ett-tu, — men annars ingenting. Det dröjde länge innan han fick kraft att taga farstunyckeln ned från spiken. Så vacklade han ut och låste upp och återvände till den våta sängen.
En timma gick, och åter gick en halv, av göken ropad som en röst ur graven. Då hördes ute bullret av en kärra och steg på trappan, fasta stövelsteg. Det gick i farstudörren, stegen styrde igenom stugan fram till Klaras säng. Och sedan tvenne röster: en förgråten, som snyftade så hjälplöst som ett barns, den andra tröstande och klar och lugn.
Ack, allt var som i går, hon hade hittats av Josua igen och blivit tagen i tokerns vård och faderligen hemförd. Nu satt den skäggige på hennes sängkant och tröstade och vyssjade till ro, hans stämma steg och sjönk i lugna vågor, en vagga lik, som gungade till sömns det sjuka hjärtat: barnet, barnet mitt… Och först på morgonsidan fram, när skenet på kammarväggen redan börjat rodna, han tassade till dörren och försvann. En hane gol, och slamret av en kärra dog bort mot bron, men inne var det tyst.
Då vände nämndemannen sig mot väggen. Förlossad var hans ångest än en gång för några korta timmar, och han sov.
DEN VITA
Ej hörs ett hundskall mera. Andlöst tyst den ljusa natten vilar över bygden. Ej hörs en fågelröst. I fältet gömda ha alla lärkor somnat in, och än har åkerskärans sträva sång ej börjat. Orörligt simma de i daggens bad, de vida rågarna; ej rör en kåre de späda axen, som metalliskt glimma och tyckas andas en omätlig frid, från teg till teg i blomningsdrömmar sjunkna. Blott älvaleken svävar som ett flor, knappt verkligt, över slätten; utmed ån den böljar bred och buktar sig och slingrar med draget nedåt sjön, som ligger skum inunder varv på varv av dimgardiner.
Det sorlar ej i ån. Förrunnen redan är vårens strida virvel under bron, och ingen timmerstock tar längre fart och stångar som en oxe dovt mot stranden. Det glider knappt ett löv på blanka vattnet, som ligger famnande den bleka skyn med slutna näckrosknoppar på sin skiva.