Då stiger fram i skuggan under bron en spegling, vitare än dimmans flikar. Den glider ljudlöst som en strimma snö förbi på vattnet till den andra stranden. Så är den borta. Åter ligger ån och speglar blott den sommarbleka rymden.
Men framåt vägen skrider en gestalt, en ande snarlik mera än en kvinna, från skuldrorna till foten linnevit, med håret som en skymning kring sitt huvud.
Nu är hon hunnen intill kyrkoporten. Vart vill hon hän? Hon går den stumt förbi, hon ser sig aldrig om, hon vandrar bara igenom byn mot vida slätten ut. Barfota skrider hon med stela steg, så döda liksom, och ändå så säkra som skrede hon mot en förtrollad sol och glömde hela jorden under foten. De höras icke, hennes hemska fjät, blott sakta frasar det ibland i linnet.
Och hennes mun! Ett obeskrivligt stelt, förhäxat leende det vilar kring den, som gjutet stramt av någon hemlig glädje till vilken vägen är oändligt smärtsam. Och hennes ögon! Som två vita lampor ur detta vita anlet lysa de, förblindade, men seende ändå, orörligt riktade i vida rymden mot någon punkt, som ingen annan ser. Det stiger ur dem som en fosforstråle, lysmaskens sken och vätteljusen lik, och vandrar före henne ut i natten.
Så skrider hon sin vålnadslika väg bygatan fram emellan tysta husen. Men kommen utom byn, där rågen börjar och bergen dyka blåa upp ur slätten, så villsamt nära i den bleka luften, hon lyfter sina armar ut mot dem. Hon tas av sädeshavet, skymmes bort ibland av axen, vilka tyckas vakna och vika undan i en andlös ängslan. Ibland går hon i älvaleken in, vit i det vita, och den rör sig sakta och hänger som ett släp i hennes dräkt. Så syns hon åter; längre, längre blott hon vandrar vägen fram med sträckta händer.
Nu är hon redan bortom Vägasked, nu är hon hunnen halvvägs ut på slätten, snart skall man knappast skönja henne mer. På stannar hon. Hon fäller sina händer, hon tar sig hårt åt pannan, skriker till och sjunker vaknad på den kalla vägen.
* * *
Men i de tysta husen sov man icke. Bygatan utför vakade vart liv i en förfärlig väntan alltsen kvällen. De vuxna sutto frysande kring bibeln och grundade på någon gruvlig rad ur Uppenbarelsernas svarta sidor, och barnen kastade sig av och an i sina bäddar, ropande på mor. Det var så gott om grannar dessa nätter i stugan, både kvinnfolk, män och barn, och skocken tätnade, ju mer det led, kring fönsterna, som vette ut mot vägen. När det slog tolv, låg hopen kind mot kind bland balsaminer och bland myrtenkrukor och bidde viskningen: nu kommer hon…
Och Klara kom på vägen, men hon såg ej hur det på ömse sidor låg en rad av ångestvita ansikten i fönstren. Med öppna munnar tryckta emot glaset de vredo sig, så länge än en flik var synlig av den vandrande gestalten. Då sjönko de tillbaka, och det blev ett bönemummel kvar i skumma stugor. Men först när man var ense att hon hunnit ett säkert stycke från den egna knuten, man knäppte sakta fönsterhaken upp, och halsar stucko ut ur alla gårdar.
Man hängde i med ögonen, man lyddes: snart kommer det… Man for ihop vid skriket, och mången ruta slog förskräckt igen. Skall hon bli liggande? Gud hjälpe oss! Är han på vakt månntro, den tappre tokern som vågar sig på vålnader? — — — Då hördes en kärras buller ifrån Vägasked, och piskrapp veno vassa genom luften.