BYN

Byn låg vid ån, i tvenne hälfter skuren utav dess saktliga och blanka band, som ringlade i tio tröga bukter igenom rågen till den nära sjön. På stranden lågo byns förnämsta gårdar, begapande varandra över vattnet och speglande ett gammaldags behag av höga gavlar, runda loft i vågen. Där låg det rika Spangar högst på krönet, bredbröstat, rött och nämndemannamyndigt, och mitt emot låg på den lägre stranden det gråa änkesätet Gammelgård.

Men bakom raderna av kyrkbyns främste kom varv på varv med hus av lägre stånd, beträngande i brokig kamp varandra bland ladugårdar, bodar, hemligplank. Allt lägre sjönko taken, tills det hela på alla håll med stiorna tog slut. Så kom där slätten, rågens vida rike, obrutet jämn från sjön till fjärran bergen, blott kluven mjukt av ån och här och var beströdd med ängar, lador, väderkvarnar.

Om du därutifrån såg bort mot byn, du såg i klungans mitt den runda kyrkan, andäktigt blickande åt fyra håll ut över världens gröna prosteri. Hon låg vid bron, med kyrkbyns båda skockar tätt slutna kring sitt moderliga bröst, liksom en anka, samlande de sina till varlig fart på livets vida fält. Och med en ton som av förtroligt kackel föll hennes klocka ut i fältens frid, förkunnande för byn om allt som hände. Hon ringde till begravningar och bröllop, hon ringde latan helg och arbetstid, än var det Kyndelsmässa: minns din spillning — än Mikaeli: storslakt och potatis — Hon ringde solig slåtter, skördtid, såtid, hon ringde älskogstid och vinteride.

Det rådde gammal fiendskap emellan de bägge stränderna av denna by, och ån var även vintertid ett vatten, isynnerhet för varje friarfärd. »Hej, kyrkoråttor, är det ont om flickor hos er därborta, ni som byggde bron? — jojo, ni visste nog att hon behövdes…» »Håll truten, hednadrullar, kan vi hjälpa att era flickor vill till kristna sidan, där vi har bättre don än ni hos er. Gå ner till bron i afton och håll i dem!» Så trätte de, men varje välskapt år det kom en tid av vidpass tvenne veckor, då alla bygdens pojkar höllo hop. På våren, när den sista isen skjutit och ån gick strid och karsk som aldrig annars, då kom en sats av timmer ifrån bergen. Det var en gruvlig tid för byns polis, han sprang i gårdarna till täta uppbåd av allt vad mannamod och nävar hette, och varje dotterrik och aktad far låg lättsövd som en gårdvar alla nätter.

Ty jämte timret kom en vildsint flock av svarta karlar ned från ödemarken, med brännvinsflaskan lika lös som kniven. Då utstods mången rykande batalj med stål på ena sidan, på den andra en övermakt av svartsjukt hat och påkar. Ty timmerjunkare ha tusen konster, och kvinnor älska ju det obekanta. Det slutade som vanligt med att länsman kom körande med kärran full av järn och slog ett par av sällarna i bojor. Och sedan fick man framåt hösten se om timmer veckorna haft andra följder på sina håll… jojo, det hände sådant. Det hände ock, att någon oförskylld blev skymfligt tagen. Sista våras hade den starka Spangardrängen Markus räddat i elfte stunden Gammelgårdens Klara, byns ros, fast dotter till den leda änkan. Tre svåra knivhugg fick han på den betan, och ända mot Johanne låg han sjuk; dock skall han blivit rikt belönad, drängen, för både värk och sveda nu, så sägs det. Alltnog, när äntligt sista stocken flöt förbi till sjön, där flottarna beslogos med grova bommar, och det svarta packet med skrål och eder vävde sig till sjöss, försvinnande mot andra socknars blå — då drog all byn en suck av mycken lättnad, och frid och sommar kom — och gamla gnabbet.

Ack sommartid, vad du är god mot alla! Ån låg ånyo speglande och blank, med häggarnas buketter över vattnet, och stundom strödde de ett fridsamt snöfall dit ned bland vita moln och himmelsblått. Vid tio bryggor sjöngo tjugu klappträd sin muntra gravsång över vinterns smuts i kapp med tvätterskornas trägna käkar, och hundra ungar tumlade med skrik omkring på stranden, mer och mindre nakna, anfäktande det ännu kalla vattnet. All rymden låg av svedjerökar full: de kommo drivande med kylans drag i kvällarna från mils vitt fjärran trakter och dröjde, doftande i långa veckor. Och gick du ned till sjön, där fiskar Filus mot stuguväggen botade sitt nät, darrhänt och brun och skrynklig som en murkla, du fick en glimt av denna arga gubbe, som levde på din salig farfars tid: »anagga, pojke, vad vi lurar fisken…»