I speglingar och blåa dis låg fjärden så långt man såg, med fiskargubbens flöten i runda kromilurer på sin rygg; de flöto glimmande i stilla slingor, men hoppade ibland och gjorde ringar när braxnarna där nere togo sats. Och där, kring Kopparholmen mitt på sjön låg röken tät från brännvinsbrännarns panna, och spände du ditt öga länge ditåt, du såg en skymt av en behornad gast, som stirrade ur snåren ut kring vattnet. Det var hans fruktade och röda bock, som förde spiran, när han själv låg drucken.
Dock, brännvinsbrännarn är ett eget stycke. En vår kom länsman åkande till byn att dryfta dryckesfrågorna med nämnden. Men nämnden hade lönligt sammanträtt och slagit sina kloka huvud hopa. Men satte sig, och länsman såg på nämnden, och nämnden såg på länsman — ej ett ord. Då harklade sig äntligt en och sade: »Dethäran… det är långt och dyrt till stan, och törsten sitter stadigt fast i folket, så visst som vi har kvar en tarm i magen. Men ordna frågan, det kan inte skada.» — Och nämnden nickade, och länsman log. Så bar man in av kuttingar ett dussin, ett prov från varje brännare i trakten, och sprunden flögo upp till noggrann prövning. Det sägs att nämnden aldrig sammanträtt och prövat någon sak så djupt och länge, men på det tredje dygnet blev det klart att brännarn Janne hade bästa vara. Och alla andra fingo dyra böter, och mången blomstrande kommers tog slut, men Janne flyttade i frid till ön och brände gladeligt för fulla pannor. Till stöd och värn i sina svaga stunder han köpte sig den fruktansvärda bocken, som stångat mången obedd ut i sjön, och strök den röd till yttermera hemskhet. Där satt han nu, av traktens karlar älskad, men hatad hjärtligen av mången hustru. —
Ack sommartid, vad du är god mot alla! Men häggens väna blomningstid vid ån och lärkornas och juniljusets tider var ännu ej de ungas tid i byn. Den kom först senare, med ljumma kvällar och fälten böljande av höga ax. Ty det fanns ingen skog på hela slätten att gömma vandringar och älskog i, och flitigt smorda gångjärn hjälpte föga, när intet vintermörker skylde smyget. Men rågar fanns det, gömmande och höga, som tvenne sköna månar skänkte skydd. Det var en syn att skåda, när de rykte: i gula moln gick hela slätten då, hustaken ströddes rart med pollenpuder, man nös som mjölnare mot skymda soln, och månget gammalt kött fick lust att tokas; det blommade i ån, i alla brunnar, allt blev förgjort med ens — när rågen rykte satt själva kyrkotuppen gul om näbben.
Då var den rätta tiden redan där. Man viskade: »I kväll vid Grannaskröken…» Och tvenne ekor rodde långsamt dit, den ena först, och senare den andra. Man steg i land, drog ekan upp i säden och fann varandra — och försvann i rågen. Man viskade: »Det adertonde diket från Staffans gärdsgård räknat», och man rodde och räknade med åran, och man fann sin sökta blåklint — och försvann i rågen. Att vandra samman mitt på ljusan dag på öppen landsväg, ansågs otillbörligt. Men mycket kunde ske, blott ingen såg det, och mötas nattetid var ingen skam. Ack rågen, lördagsnätterna och loften, de visste de — men det fanns lag på allt sen gamla tider, fastän icke skriven.
Man älskade som barn i denna by, men gifte sig av gammalklok beräkning, beroende av ägor och bekvämhet. Där bonden satt i kvällen på sin trappa, begrundande sin äring över pipan, han kunde ropa till sin granne: »Hör, jag menar liksom jag det kunde passa, om vi slog hop vår Matts och eran Lena, det bleve, jädrar, femti feta tunnland.» Och grannen kom och tyckte lika han och gav sin hand på det vid kaffehalvan, och Matts och Lena gifte sig till vintern.
Så gick det till, och oftast gick det väl.
Småsaker, sådana som hjärtetycken,
ha sällan fått en stadig by ur stället.
Men en gång… Ja, just det skall här berättas.
I
MARKUS OCH KLARA
På Spangar gol den första morgontuppen och sträckte flaxande sin duvna hals mot österrodnaden. I lagårdslängan begynte ren ett rolöst tramp av kritter, de sedan fyra år värdinnelösa. Men ännu sprang den första pigan ej med hoar över gården, ännu sovo i svarta skorstenspipor alla rökar.
I gamla loftet, lutande mot ån, där dunklade barmhärtigt julinatten ännu en stund för Spangars starke dräng, som sov med nytorrt hö till huvudgärd och fårskinnsfällen borthängd sen Johanne. Han sov i klöverdoft som ingen visste, han log ibland mot något välkänt lent, som gycklade inunder ögonlocken; han log och vände sig och körde armen så kärligt krökt i klöverdunklet ned, som håvade han in en smeksam fläta. Den drömmen drömde bara han i byn, och gjorde någon annan det, så ljög den.