Det ljusnade. Ur stockens murkna nåtar begynte gula ränder sippra fram, och gluggen riktade sitt vita öga med väckarmaning in mot sovarvrån. Nu reste drängen sig, en lurvig björn som fyllde loftets mått från golv till tak, än litet benstyv av de kära bett, som Gud ske tack och pris han fick i våras. Han gick till gluggen. Ån låg ljus därnere med alla näckroskronor öppna redan, och morgonsolen tände på som bäst de övre rutorna i Gammelgård. Se där, nu slog hon eld i Klaras ruta. Men tecknet, hennes tecken syntes inte, och brinken låg där ännu tyst och tom. Han gned sig väl i ögonen. Nej ännu där märktes intet på den lilla stången, som stack en obemärkt och hemlig aln liksom en fågelkäpp ur gavelfönstret. Nu rördes stugudörren. Äsch, det var den leda änkan, moran; ut på trappan hon steg med båda händerna i höften, vattkammad, fet och i sin bruna kofta. Där stod hon, tuggande mot morgonsolen på något giktsjukt groll, som natten samlat. Och drängen tuggade i gluggen med, halvt skadeglatt, halvt med en lust att bitas. Så gick hon in igen och stängde dörren.

Då var det vi som hunno först i dag. Han tänkte: »måndag — bort till Sjöfallsängen»… Så kröp han in i loftets trängsta vrå, där gavelväggen stötte hop med taket just under åsens gamla väderhane. Där var ett hål i pärtorna, ett block, två snören och en brokig samling småting: fem sorters tyg, en gyllne ring av trä, därtill en hop av skilda sniderier.

Nu gick en liten lie upp till väders, behängd med ringen och en kvist med grönt, ty det var kärt att pynta smått sin majstång. Den sade: »Jag är din, och jag är glad, och jag skall bort till slåtter, så du vet det.» Och resten mindes Klara nog sen sist. Ja Klara, hon var snäll att hitta på den ena spjuverkonsten på den andra, som gjorde dagen rar och ån så smal. — Men nu var tid att gå till morgongröten.

I stugan var ett surr av runda pigor, kring bordet smällde skedarna som kläppar mot fatens bottnar. »Se godmorgon, Markus, hur sovs det nu för tiden där på loftet? — bra längesen du sist såg opp till oss, hehe, jojo, vi duger inte mera, det tror man nog…» Så gåvo alla hals. Ur stuguvrån bröt lös en rostig hosta, en djup och tung: det var den gamla klockan. Hon kämpade en stund, tills luckan gick, och ut dök göken med sin breda näbb och kuckade beskäftigt fyra gånger. Då hördes steg, och kammardörrn gick upp, husbonden, änklingen steg ut på tröskeln; godmorgon, nickade han resligt styv, och pigosnattret saktade respektfullt. Men vad var detta? I sin svarta väst, den sammetsfina, prydd med röda gnistor, och snövit skjorta stod han helgdagsklädd, och ändå var det måndag mitt i slåttern! Från skåpet lyfte han sitt ekschatull och slog dess spegel upp vid kammarfönstret, han brynte kniven väl mot stövelskaftet, så gick han an med den i söndagssåpan. Och ändå var det måndag mitt i slåttern…

Nej, skeden ville ej i dag till munnen för Spangardrängen, det var som förgjort. Det vassa raspandet vid kammarfönstret lät olycksbådande, som skar den kniven igenom något ömt på honom själv. Han visste ej, men anade dess mera. — Så tog han mössan, men vid kammardörren han dröjde tvekande ett ögonblick. Ur spegelskivan såg på honom stint det fyrtiåra nämndemannahuvut, stenhårt, med tvål i gråa tinningstesten. Det låg i dag i dessa lugna ögon en otäck glimt av oro, och kring munnen stod spänt ett drag som sade: vi ska se! Men drängen talte, och hans mål var dåligt: »Jag far alltså till Sjöfallsängen jag, och vart skall du, som ståtar dig på måndag?» Då reste Spangarn sig, strök kniven av och såg på honom med ett illsint löje: »Jag tänker mig till andra sidan ån. Vad unga gör, kan gammal ock försöka. Vi råkas senare på Sjöfallsängen.» Så slöt han dörrn. Och drängen tog sin lie från farstuknaggen, gick till stranden ned, sköt ekan tungt och tankfullt ut i vattnet.

Han var så modfälld, att han glömde se mot Gammelgård, om där ur Klaras fönster var stucken någon blommig kvist till svar. Han märkte intet, där han rodde bort på lugna ån, ej flickorna på stranden söm ropte honom an vid sina baljor. Han märkte solen ej, han märkte ej näckrosorna som snodde sig kring åran. Emellan stränderna gled båten fram den vanda vägen med en dyster jätte, som satt i stentung stirran mot dess botten. Nu törnade han i. — Så, Grannaskröken var redan där, då kunde han ta land och snedda genom fältet ned till ängen. Han steg ur båten, drog den upp mot brinken och lade långsamt lien över axeln.

Då vajade i rågen som en il på branten över Markus' tunga huvud. Den delade sig mjukt, och något rött blev synligt mellan stråna. Högt på stranden stod Klara skrattande, i hennes hår brann solen som en gyllne eld bland axen. Hon sträckte famnen till ett glatt godmorgon.

Var finns en sorg, som icke mister mörkret, när glädjen ljusögd dansar den emot? Var finns ett moln, som näns förmörka källan, då morgonljuset just har tänt dess spegel? Först långsamt vinner dunklet åter mark i mänskosjälens land, och blåa himlen för horisontens åskor krymper hop.

De gingo utmed renen ned mot ängen, hon först och lätt, han senare och tyngre. Och solen vandrade i rågen med, framrullande i öster som ett eldhjul på vågorna av axens blanka slätt; den sjönk ibland, men höjde sig ånyo ur sädeshavet, starkare alltjämt, till dess den nått för högt att mer försvinna. Han såg på Klara, där hon sprang så lätt på dikesrenen, vippande som ärlan, och mindes plötsligt vad han hört en gång »profeten» Josua, den tokern, säga: »Den flickan liksom dansar när hon går, hon liknar ackurat ett vintersto, ett ungt och ystert, första gång på ängen.» — Ack, skulle väl den dansen nödgas gå från ängen bort till Spangars bistra stuga?

Allt lägre sjönk hans huvud där han gick, alltmer sjönk stövelklacken ned i leran. Och just där Grannasdiket nådde ut mot ängen, och den blåa sjön blev synlig, han snubblade och satte sig på renen, besegrad av en övermäktig tyngd. Då vände Klara sig, smög bort till honom, begrov förskräckt sin hand emellan hans, och drängen lättade sitt tunga hjärta. Han sade: »Se, om Spangarn och din mor drar jämt, då är det ute med oss båda. Jag ante liksom länge detta, jag, och västen och hans ord i dag gav visshet.» Hon svarade: »Jag ville se den väst, som skulle vrida mig så glömsk och galen, att ej jag visste vem jag håller kär. Du hjälpte mig ur flottarföljets nävar, för min skull har med halva byn du slagits vid lördagsdanserna, med ingen annan har jag på loftet sovit emot söndan, fast pojkarna i tjog stått utanför och ömsom hotat, ömsom bett på gården. Din är jag, Markus, din skall jag förbli.» — »Men om han tar dig, Spangarn», mente drängen, »om mor din nödgar dig, vad gör vi då?» Mot åkerrenen ned sjönk Klaras huvud, och sakta kom det: »Ja, så sannerligen om jag vet råd…» Så ljusnade hon åter: »Det vet jag bara, att så mäkta ond kan Spangarn inte vara, att han gör det. Så vrång kan världen inte vara skapt, att hon vill klyva det, som vuxit samman så hjärtansinnerligt som du och jag. Jag känner, att hur än det månde gå, — om mor och Spangarn nödgar mig till kyrkan, om präst och klockare och länsman själv må låsa fast mig vid hans äktasäng, om jag blir galen, om jag går i sjön, om jord och himmel reser sig på tvären — din blir jag dock till sist, var viss på det.»