De orden bredde bitterljuvlig balsam på drängens sjuka hjärta, och han teg. Snart funno de ett språk, som läkte bättre inunder sädens välbekanta sus. Och solen steg, och det blev tid att skiljas och vandra var till dagens långa värv. Han stod och såg, hur hennes röda klänning liksom en låga fladdrade i rågen från teg till teg, tills slutligt den försvann. Så tog han stenen fram och brynte lien.

* * *

Mot middagen kom Spangar ned till ängen, av räfserskorna följd och arbetsklädd. Med svett i pannan såg på honom drängen, men intet läsligt märktes i hans drag. Han tog sin lie som om intet varit, och båda mejade en ordlös stund bredvid varandra i det höga gräset, tills slåttergatan drog sig ned mot sjön. Då höll han upp och vände smått på huvut: »I morgon tar vi hop med annat göra. Det gamla loftet där vid ån skall rivas, jag gitter inte se det skräpet mer. Du är en bra och prydlig dräng, så du kan också sommartid få bo i stugan.»

Han såg mot drängens krökta jätterygg. Det kom ej svar. Han tyckte blott att lien i gräset väste till så sällsamt vasst.

DE SÖKANDE

I byn lopp ryktet kring från dörr till dörr, talträngt, begynnande på tröskeln redan, och Spangars frieri blev mycket dryftat. Man sparte varken lovsång eller läppgäld, men ett stod fast: när Spangar en gång giljat, var saken avgjord som en hovrättsdom.

Och mången prydlig pojke klådde sig modfälld och snopen i den bruna nacken och tänkte: »Hon satt lösare ändå, så länge drängen hade hand om henne. Nu ligger hon i evighet för ankar.» Så gick han ut i solskenet och svor och sparkade en båt från land och rodde på blanka dagen bort till Kopparholmen. När han kom åter, var han röd i syn och hötte över ån och skrek att alla därborta skulle nackas innan kvällen. Det blev med ens en rad av stora slagsmål, som hade timmertiden gått igen, men mitt i detta vredens rörda hav stod nämndemannen klippfast, oantastlig.

Blott en det fanns, som sade högt och klart att det var orättfärdigt, det som skedde. På Vägasked, ett stycke utom byn, där bodde Josua, den tappre tokern, »profeten» kallad för sitt stora skägg och för sin stora iver att förkunna. Han var en man som vandrat världen kring i sina unga år — nu satt han stadig i stugan med en sjuttiårig dräng, dansmästaren i byn trots gikt i benen och Josuas kumpan och käre broder. En glädjens gråa härold var profeten, en man av egen tro, som skar ihop med allt vad prästerna och kyrkan lärde. »De bygger taket alltför högt», han sade, »de tror vi värms av moln och tockedär. Jag ger en himmel jag, som sitter trängre kring kropp och själ, som ullen omkring fåret, men det är varmare, gottfolk, i den.» Och varje söndag, just vid kyrkotid när folk i svarta rader gick på vägen, andäktigt och med psalmboken på magen, då ljöd från Vägasked så fönstren skrällde en hädiskt glad och brakande musik; de mässade med kraft, de båda gamle, de nya psalmer då som glädjen diktat. En pest, ett plågoris var han för prästen, och bannlyst var han ifrån predikstoln, men mera blev det ej — ty mannens vandel var oförvitlig, hur man än den vände. Han gjorde ingen ont, ej ens sig själv. Att så och plöja var hans sanna gudstjänst, och när ej egna tegar räckte till, gick han till grannens, jodlande och svettig. Dock fanns det ej i hela byn en häst som hade goda dagar som profetens, oskodd beständigt, svällande och blank; och det fanns ej en dräng i hela världen som han på Vägasked, den sjuttiåra: när han ej sjöng och dansade, så sov han. Man undrade med skäl om icke skäktan blev vänligt matad på profetens väggar. Men emot präst och kyrka var han arg.

Man log i allmänhet åt hans förkunnan och pekade betänkligt upp mot pannan. Förryckt han var, det kunde knappast jävas, men han var lycklig på ett konstigt sätt, så kanske fanns det någon kraft i läran. Det var ej underligt, att det ibland blev litet glesare på kyrkobänken och väktaren fick lov att låsa dörren; ty det var mycket muntrare i rian, där Josua höll andakt med de sina. Alltnog, nu hade han på sista mötet förkunnat öppet för en häpen hop, att kärleken är mera värd än pängen och dräng är lika god som nämndeman.

* * *