Men över ån ljöd tunga slag och gnissel, kring vattnet yrde damm och torvströ ut. Högt uppe på ett stympat lyckans tempel stod drängen Markus med ett spett i handen och bände tyst med sammanbitna tänder. För varje bjälke, som till marken föll, han tyckte att ett stycke av hans liv for med i djupet, dunsande och bortslängt, och lutande han stod ett ögonblick och såg dit ned mot bråtarna på stranden. Men andra spettet skötte Spangarn själv på andra sidan stocken, och de sågo varandra krökta, lurande i syn, men sade ej ett ord, blott bände båda. Och loftet smälte snabbt mot marken ned.

Förbytt var dagen, likaledes natten. Han hade flyttat in till stugusängen, den övre, under klockan just, där göken lät upp sin leda visa i hans sorg. Med ens var Spangar bliven tjuvarädd, lyhörd och lättsövd snokade han ständigt vid farsturigeln, bitti steg han upp, men sent han lade sig och glömde ej att skjuta kammardörren upp till natten. Det blev med ens som hade Klara bott i någon annan värld, och på det viset rann veckan långsam, plågosam till slut.

På söndagsmorgonen stod drängen upp och fejade sig länge framför spegeln, så gick han raka vägen över bron till Gammelgård — nu måste han få visshet. Hans hjärta bultade, det lät som någon sprang efter honom, och ett ögonblick såg han sig tvekande omkring på trappan. Så lade han en väldig hand på låset.

»Godmorgon», sade han. »Godmorgon» kom det liksom på nåder med en nick från moran, som stod vid grytan och som vände litet på ögonen, de elaka och rappa. Men Klara syntes ej, och det var väl. Vid väggen sutto bröderna och rökte, den hederlige Gusten, Jan och Lill-Matt. De tittade på honom, som de sagt: Vi menar nog att passligare varit om dräng och päng behagat höra hop, men hin kan råda bot för världens gång. — Han satte sig på bänken, såg i golvet, och det blev otäckt väntanstyst i stugan, blott grytan puttrade och klockan knäppte. Han tummade sin mössa tio varv, så lät han äntligt munnen opp och sade: »Jag kommer bara för att säga det, att fastän dräng, så är jag rätt behållen. Utsockne far min är, men väl beställd, ehuru det blev trångt på gubbens hemman. Törhända har jag snarligt jord att vänta. Så det är bara det jag vill ha sagt.» — Då vände moran sig, hon tuggade ett skratt itu, så kom det honungslent: »Om det är Klara som du siktar efter, så är det lite sent, min kära dräng. Åt Spangar är hon allaredan lovad, och ringarna är tingade från stan.»

Då reste han sig, spottade och gick. —

Nej, rätt stod ej hos människor att få! Han tyckte att de mötande på vägen försmädligt tisslade och vände sig: där går den stackarn, han som miste flickan, månntro han skall till sjöss att svalka svedan på Kopparholmen?… Akta sig för bocken… Han drev och drev, som letade han något, och hjärtat sprang, som var det eftersatt, men svångt och svindligt var det i hans huvud. Igenom långa rågar drev han ned och märkte icke, hur han rev i axen. Nu stod han ju vid sjön. På farstutrappan satt gubben Filus, plirade och rökte, en ruggig råtta, krupen ut i solen. Han grymtade goddag, och Markus gick och satte sig på trappan vid den gamle. Han sade: »Du som är så mäkta gammal, kan du ge råd, du vet väl hur det är beställt med mig, sen Spangar tog min flicka?» »Jojo, det vet man», svarte gubben buttert, »att mört har galla likaväl som haj.» Han teg och plockade en stund på snuggan med nävarna, försilvrade av fjäll liksom två rimfrostströdda svarta kokor. Så spottade han ut en brungul sås, som då en murkla spricker upp och tömmer en giftig saft på backen, och han sade: »Nu skall du fanimej få höra råd. När jag var ute här i förra veckan och vittjade vid Simonsgrund, du vet, då hade jag förbannemej på kroken en gädda, sån jag aldrig skådat förr. Hon vägde säkert sina tretti skålpund, och fet och frodig var hon som en gris. Nu är ju saken den, att jag med tiden har blivit lite klen för tocken basse, skackhänt och styv, och svårt har jag att kröka. Men vacker var hon, och jag bjöd mitt bästa, för det var synd att lämna dylik stek. Vi väsnades, vi två, till sena kvällen så vattnet yrde — jädrar, det var grant! Till båten fick jag henne gång på gång, men in i båten fick jag henne inte, för yxan var i land, och mina armar var alltför dåliga — förstår du, pojke? Och solen sjönk, och det blev sent och skumt. Då halade jag sista gången henne till båten in, välsignade och sade: Nu får du fara saligen i frid, men minnas mig, det skall du — och jag klämde med tummen hennes ena öga in. Så skar jag reven av och rodde hemåt. — Jo jo, man tager vad man taga kan, förrän man lämnat nåt — förstår du, pojke?»

Men drängen spottade, steg upp och gick.
Nej, råd stod ej hos människor att finna!
Så gick han bort och satte sig i kyrkan.

Där talte prästen om Matthei tolfte, hur Jesus gick igenom gyllne säden på sabbaten, hur hans apostlar bröto av axen då, och det var icke synd. Ack vackert var det. Drängen sjönk i tankar, han hörde sädens välbekanta sus, och syner stego upp — hur han och Klara tillsammans vandrade bland gyllne ax. Då började hans hjärtenöd på nytt. Nej, honom hjälpte ej Matthei tolfte, det fanns ej ångestbot i kyrkan heller! Han tyckte alla tittade sig om: där sitter han, den stackaren som bonden tog flickan av, nu tror man prästen duger… När utgångspsalmen kom, och klockan tog i tornet upp, då sprang han brått på dörren, och hjärtat skenade i bröstet med, men svångt och svindligt var det i hans huvud. Och åter drev han ensam ut på fältet med klockeklangen efter sig en stund.

Vad var det då? På stigen mitt i rågen, just när en kåre strök igenom den och böjde axen sviktande mot marken, då skymtade därborta något rött, som långsamt, långsamt kom emot på stigen. Ja, Klara var det, men förändrad var hon: hon gick med ögonen mot jorden ned, som letade hon någonting; i nacken låg söndagsduken fallen, dammbetäckt var hennes hår som efter mycken vandring, det brann ej mer i solen som förut. De möttes mitt i sädeshavet, stodo orörliga ett ögonblick och sågo varandra an, tills tårar trängde fram. Så togo de varandras händer tveksamt. Hon sade: »Jag har vandrat hela dagen, som om jag sökte något, vet ej vad.» Han svarade: »Med människor och Gud har jag gått hop, men ingen kan oss hjälpa.» Det blev så vetyst. Aldrig hade rågen bedrövat viskat kring dem som i dag, och länge stodo de med sänkta huvud. Då sade hon: »En enda ömkar oss i hela byn, fast han är tokig, sägs det. Jag var i dag på Vägasked, jag talte med Josua, han svarte mig: Mitt barn, förvisso kan jag hjälpa dig till rätta. Han sade något om att lyckan inte beror av väl och ve och tocke skräp, fastän man tycker så, då hjärtat våndas. Dock, mente han, var frågan kvistig, tålte betänkas väl och skrivas ned på papper, så han bad anstånd till i kväll på mötet. Då skall jag sannerligen rensa byn från köpenskap med kött, så lovte han. Jag tror ju ej så stort på denna hjälpen, men du skall komma dit i kväll, du ock, törhända har han ändå somt att säga.»

Så sade hon. Bedrövade de skildes och gingo skyggt åt var sitt håll i rågen.