HOS PROFETEN
Ur gamla rian invid Vägasked stod röken tjock som ur en lördagsbastu, och värmen steg och dansade kring taket mot julistjärnorna, som bleka tändes. Ty det satt övermåttan mycket folk därinne, väntande på golv och bänkar. I dunklet snuggorna som röda ögon bespeglade en näsa var och en bland hoparna av sammanträngda huvud; i alla vrårna, proppade med ungdom, där var det klämmor, listigt knip och tissel; men framför menigheten stod ett bord med tvenne ljusastakar, och en tunna på vilken sjuttiåringens klaver låg hopknäppt som en jättelik postilla. Och hostan steg, och röken steg och väntan: månntro spektaklet snart skall börja på?
Men skilda från varann av halva byn i var sin vrå de väntade, de båda som smugit dit i kväll från skilda håll. Emellan dem låg en osynlig tråd igenom mörkret dragen, och de sade fast ingen hörde det: här är jag, kära!
Nu syntes tjänaren. På sjuttiåra och litet sviktande och mjuka ben gick han till bordet, tände värdigt ljusen. Han klappade i händerna och sade med apostolisk röst: Nu kommer han! — In steg profeten, skrudad i en päls, ty värdighetens lag går framom värmens; hans ärevördiga och gråa skägg flöt ned i forsar kring den svarta ullen; hans panna lyste hög och siarklar, fast tinande och droppig, och i handen höll han ett stort, förväntningsdigert ark. Han nickade åt tjänaren, som tog sitt handklaver och satte sig på tunnan, och så gick lystringspsalmen lös i templet:
Hej, hjärtans systrar, hjärtans bröder, nu samloms omkring glädjens bord, nu sjungandes från norr till söder lovprise vi vår gröna jord!
Si, solen skiner gladeliga,
tre fagra aln är sädens höjd,
och herr som dräng och fru som piga
hugsvalas nu av samma fröjd.
I kyrkan prästen himlamanna
utskiftar åt oss, fet och fin,
men svetten, bröder, på vår panna
är mera värd än kyrkovin.
Ty säkrare än himlastegen
är jordens älskeliga mull,
och dyngan, där hon ler på tegen,
är mera värd än molnens gull.
Så fröjdom oss med mycken gamman i livets sköna högtidssal, och lekom vackert allesamman i denna nådens gröna dal!
Den gröna nådens dal blev rikt beströdd med munterhetens blommor, när den kom för sista gången åter i refrängen. Det dröjde länge innan larmet lagt sig, men äntligt blev det tyst, blott drängens dragspel gav till en mäktig suck och sjönk ihop. Då steg profeten upp emellan ljusen. Han växte tigande ett ögonblick, och skenet blänkte kring hans höga panna och glänste i hans skägg. Nu tog han fram sitt papper, lyfte det och talte: »Bröder, vem av er finns, som ej ser ned på tuppen för tuppens tuktolösa seders skull? Och dock… och ändå… nejgu, om jag skönjer!…» Han lutade sig närmare mot ljuset, men någon pojke i en mörksens vrå — det var väl någon ifrån kyrkosidan — gol till ett tag, och skrattet tjöt en stund. Profeten väntade tills stormen mojnat, så tog han om, helt nära ljuset: »Bröder, vem av er finns… förhanne mig jag ser!…» Och åter blev det munterhet i rian.