Omkring profeten tassade aposteln och flyttade på bordet av och an de båda ljusen, rykande kring skägget. Men sommarnatten höll sin andedräkt ett ögonblick och dämde draget till, förrädiskt väntande den rätta stunden. Nu stodo vekarna allvarligt stilla. För tredje gången började profeten med skriften tätt till ljuset: »Mina bröder…» Då hoppade den lömska lågan in i papperet och därifrån i skägget, det gnistrade och fräste som om djävuln förvandlat Josua till idel eld, och sjuttiåringen fick brått att släcka, och allting blev ett hav av skrik och skratt.
När Josua till sist kom ut ur flamman och såg sig kring, förvandlad och förtvivlad, låg rian hemsk att se: från vägg till vägg ett Babylon av sönderbrutna bänkar. Därute hördes ännu skrik och rop, men vid hans fötter låg hans gråa broder och läste böner mot en kullstjälpt ho, med knäppta händer, drypande av väta.
Och all hans storhet dröjde som en os, en vämjelig och frän, i tomma luften, likt röken från ett gammalt kättarbål.
Man skrattade i byn i många dagar. Men Josua var ingenstans att se, han höll sig undan, hängsjuk och förgrämd. Profetens stjärna gick i moln med skägget, enväldigt ledde kyrkan åter själen, och köttets köpenskap stod fast som förr.
DRYCKESLAGET
En afton sade Spangar till sin dräng: »Nu har vi slåttern klar, en tunna buska står jäst och färdig, säger pigorna. Tag kuttingen och ro till Kopparholmen, så tar vi oss en styrkare i kväll. Men rappa dig, och reta inte bocken!»
Hans röst lät oförställd, och drängen steg med mynt och kutting rustad i en eka och spände i, så ån svall upp mot stranden. Men hunnen ut på sjön han saktade och vilade på årorna ett tag. Vad månde Spangarn mena med sitt brännvin?
Det var så stillt på fjärden. Slut var låten från junimyggens skyar över vattnet, ej ens en and som sam vid vassens bryn, ej ens en fisk som slog och gjorde ringar. Sjön låg orörlig som en skiva glas emellan tvenne världar, lika båda, med samma moln och samma stränder var.
Vad månde Spangarn mena med sitt brännvin?
Så tog han i med årorna på nytt.
Han hade icke smakat starkt sen våren, sen denna gång med knivarna och Klara, för det kom bättre dagar då, gunås. Men nu var hon förlorad. — Drängen rodde allt häftigare, kuttingen i aktern brann grannare alltjämt i aftonsolen och vickade för takten av och an.