Men tiden gick, och intet stötte till som skulle tagit oron bort från byn.
BELÄGRINGEN AV SPANGAR
En söndag, när som vanligt kyrkofolket stod rådvillt skockat vid den stängda porten, bespisat rikligen med lagens lut, men törstande till evangeliskt vatten, som äntligt velat släcka våndans brand — en sådan dag kom vandrande på vägen profeten Josua från Vägasked. Hans gråa långskägg svallade i solen, hans panna lyste hög och siarklar, det syntes genast på hans karska hållning: förkunnar andan jäste i hans bröst. Han plöjde sig en väg igenom mängden och klättrade på kyrkomuren upp. Han väntade ett ögonblick, tills alla fått syn på honom, där han upphöjd stod. Då vart han blek av andan, och han talte:
»När icke folket finner väg till mig, så måste jag omsider söka folket. Ty skammen går på torra landet, vänner, och eder ynkedom vet ingen hut. Här stå ni darrande av djävulsfruktan, begapande varann som vilsna får, fast sommarn blommar härliga mot höjden. Ni ränna runt som fanen satt i baken, ni skria bibelsprängt på tusen möten och tugga svavlet om, som prästen spytt, men hemmen, fälten, fänaden försummas. Och vadan detta allt? Ni ropa: straffet! Jag frågar vilket? Jo, det skall ni höra: det är er egen ynkedom som hämnas. Så långt man minns har denna leda by ej aktat på naturens visa ordning och låtit oförhindrad var få sitt. Ty penningpungen var er enda gud tillhopa med sin broder, högfärdsdjävuln, — där har du dina förstår, leda by! Här handlades med allting. Barnens kroppar blev bytesvara mellan gård och gård. Jag frågar eder: höjdes det en hand förutom min mot sista slemma dådet, då Gammelgårdens Klara såldes bort?»
Han höll ett ögonblick. Ett ovisst mummel steg upp ur mänskohopen, halvt förargat, men halvt bejakande den sturska läxan. Och mitt ur högen kom en häpen röst: »Förbanne mig, han kan ha rätt, den tokern!» Då tog profeten ännu högre vid:
»Det händer dock, när köttets köpenskap bedrives alltför fräckt, att anden reser sig upp till nödvärn mot det råa våldet, fast präst och kyrka stå på köttets sida. Si, andens långmod är förvisso stort, och därför frågas föga om hans mening, men kränkes han för svårt — då står han upp och mejar, liksom lien mejar säden, beräkningarnas jämmerliga fält. Platt ingenting blir kvar — blott svarta marken, där skator flaxa skrattande omkring. Då menar man att djävulen tog växten, och löper ylande till kyrkan hän och gömmer huvudet vid prästens mage och skyggar till för allt som far och flyger, anamma, som en vettvill tvåårsmärr.»
»Har du förstått mig, ynkansvärda by? Jag frågar nu: kom ej er själanöd från denna vita vandrerska i natten, hon, som förpinad gick i drömmen ut, förunderligt av trofast längtan vägledd? Si, ingen häxa var hon, ingen vålnad, men utsänd var hon till er egen bot. Ty där hon nattliga gick sjuk förbi, där gick ert kranka samvete på vägen. Är icke detta sanningen, gottfolk?»
Bekräftande steg mumlet upp ur hopen, och huvud nickade sitt ja och amen, men mitt ur högen kom en röst på nytt: »Du talar svåra tankedigert, gubbe, men vet du någon råd, så raska på!»
Då greps profeten av ett mäktigt löje, som hoppade som grodor i hans drag men dog omsider i det stora skägget. Han rätade sig ut i all sin längd, och muntert skrek han ned från kyrkomuren:
»Om jag vet råd? Det var en fråga det! —
Vrid rätt igen vad vrånga viljor vrängde!
Ge drängen åter flickan, som är hans,
och signad sommar skall besöka bygden!»