Han hade sagt vad mången länge tänkt, fast klenmod tystat tungan på dem alla. Nu brast den bundna vreden lös, den steg som när en jättegryta kokar över och kastar locket som ett spån ifrån sig. Det sjöd och bubblade i hundra bröst, man fäktade med nävarna, man skrek: »Ge drängen flickan hans! Ge Spangar svinskjuts!» Tumultet växte. Det sög till sig snabbt vad allt som fanns i kyrkbyns fyra hörn av hundar, barn och påkbehängda sällar. Förenade vid kyrkan stodo snart de tvenne stränderna som ständigt trätat, upptända av en helig endräkt nu. »Mot Spangar!» skreks det — »hej, framåt mot Spangar!» — Men ned från kyrkomuren klev profeten och vandrade sin väg till söndagssång.
Dock spred sig hären icke, ned mot bron den rullade sin vredes tunga bränning. En biflod väste upp mot Gammelgård, som låg där grå och stilla, snett mot kyrkan. Man hötte vilt med nävarna mot knuten, där änkan visstes ligga i sin säng, och röster skreko: kopplerska och packa! Då syntes bröderna på farstutrappan, den hederlige Gusten, Jan och Lill-Matt, beväpnade med var sitt tjocka grimskaft. Man lyfte påken… Det var ingen fara, de vinkade på sammansvurnas sätt och drogo med de andra bort mot Spangar.
På bron hölls krigsråd några ögonblick. Så stormade med ens den morska hären mot Spangarstranden som en getingsvärm, med mycken ilska surrande på brinken. Omslutet snart stod nämndemannens hus av ring på ring med hotfullt höjda påkar, och gården fylldes som det regnat gubbar utav en hundrahövdad, skränig hop. »Ge flickan åter, som du stal av drängen! Ge flickan fri, din djävla kvinnotjuv!»
Det kom ej svar. I bommad myndighet stod breda farstudörren järnbeslagen, och fönstren sågo oberörda ned, som kunde intet bryta deras tystnad. Det kom ej svar. Men skränet växte till, bemängt ibland med klang av sprängda rutor, ty nu begynte stenarna att hagla. Och redan sprungo Jan och Lill-Matt upp på farstubron och började med sparkar behamra dörren, dundrande som trummor.
Då hördes ej hur bommen lyftes av, men plötsligt växte Spangar fram på trappan, av vrede vit och jättelik att skåda. Den äldre brodern fälldes med en spark, så han sjönk dubbelviken hop och spydde; men Lill-Matt kramades av nämndemannen med nacken ned mot knäna till en boll, så slungade han bollen ut på gården, och karlar stöpo radvis, där den kom. Men lika plötsligt var han åter borta, och dörren small igen, och bommen föll.
Betänksamhet grep hundramanna hären, och skränet krympte snopet efter hand. Det hade ingen väntat! Omkring trappan förmärktes hastigt ett respektfullt rum. Man stod och morrade i mörka klungor och svor ohyggligt, hötande ibland: i morron, gubbe, vänta du, i morron! Man skelade i smyg mot närmsta grannen: skall inte snart du ge dig av, så jag med heder kan gå hem till aftongröten? Fanflykten började. Där någon smet försiktigt bort i skydd av uthuslängan, som var han stadd i trängande bestyr, där följde genast tjugu trängda efter. Och när det nattades låg brinken tom, och ej ett liv var synligt mer på gården. Ett fäste likt låg nämndemannens hus, tillbommat, tyst, och stirrade omkring sig med sina ödelagda fönsterögon.
* * *
Då tändes där det grubbelsjuka ljuset. Det lyste över midnatt långt mot morgon, helt sakta flämtade det stundom till för kylans andning ur de öde fönstren. Så släcktes det. En ensam man steg ut på farstubron i första gryningsskenet. Han vandrade till stallet, låste upp och spände för den vackra travarhingsten.
En kärra körde långsamt över bron. Det var ej någon fart i dag på hästen, och piskan vilade förglömd i knät på mannen, som i tankar satt försjunken. Han såg sig aldrig om, han körde bara likt den som äntligt vet sin enda väg, fast den är mödosam och intet brådskar.
Det låg en sällsam ro kring denna man, där han i röda morgonljuset åkte igenom rågarna mot bergen bort.