*Horn* nyttjas i Biblen såsom ordet *svärd* på vårt poëtiska språk. Judas *horn* betyder således detsamma som Judas *svärd* eller Judas *kraft*.
[101] *Röstens döttrar i klippans hall.*
Så kallas Echo af Rabbinerne.
Slutanmärkning.
Hvarje tids konst reflecterar försvunna seklers och Nationers uppfattning af det Sköna. Vår tids poetiska litteratur har isynnerhet, med bibehållande af sin sjelfständighet, rikhaltigt i sig upptagit och reproducerat andan och formen af skaldekonstens olika uppenbarelser hos äfven de mest aflägsna tidsåldrar. Märkeligt nog har den härvid mer än billigt öfversett Hebreernes Diktkonst. Väl äro vår Kyrkas psalmer att anses för barn af den Israëlitiska Lyriken; men i dem ingår dock det Christliga Elementet för mycket, för att de från den æsthetiska synpunkten kunde betraktas som "sånger i Zion." Ännu mindre kan den Europeiska Litteraturen uppvisa några Didactiska skaldestycken af den tonart som Hebreernes. Då likväl dessa Lärodikters dystra och majestätiska skönhet, då det sublima i tankarne, det poetiska i uttrycket deri, måste anslå hvarje sinne, kan orsaken till den ofvanantydda försummelsen att dem efterbilda endast sökas i den väsendtliga skilnaden eller rättare sagdt motsatsen mellan deras och den Westerländska skaldekonstens skaplynne.
Ett försök — och ett anspråkslöst sådant är Jephthas bok — ett försök, att sammansmälta dessa motsatser till något helgjutet har således visserligen ej att frukta jemförelsen med Föregångare, som knappast torde finnas, men väl destomera de faror och klippor som ligga i sjelfva företagets natur.
Bördan af de noter hvaraf den korta texten nedtryckes, måste derföre af Förf. ännu ytterligare ökas med denna Slutanmärkning, hvaruti han går att antyda den synpunkt, ur hvilken han uppfattat lösningen af sitt problem.
Den hufvudsakliga svårigheten härvid ligger isynnerhet i den stora olikhet, som råder mellan sjelfva planen samt anläggningen för vår tids och Hebreernes skaldestycken. — Så, för att exempelvis hålla oss till Jobs bok, denna i æsthetiskt hänseende mest utbildade af Gamla Testamentets Lärodikter, hvem fattar ej der den storartade skönheten af hvarje enskildt ställe, men hvem kan utan ett grundeligt studium få en öfversigt af gången och utvecklingen af hela detta skaldestycke, som under episoder, naturmålningar och den orientaliska Diktkonstens hela språk- och bild-prakt, än framskrider sagta och stagnerande, än åter mäktigt framstörtar mot det slutliga målet, för att dock snart genom en återtagning aflägsna sig derifrån, hvarefter den ånyo, med utveckling af en annan sida och på en ny väg, närmar sig detsamma.
Uppgiften blir således att förlika det logiska och skarpt tecknade i planen för ett af nutidens Poemer med den djupsinniga, men obestämdt contourerade anläggningen af Hebreernes skaldestycken; eller — för att nyttja en bild — uppgiften blir att förena den Westerländska Poesiens nakna uppränning, hvars alla trådar man så tillsägande kan räkna, med den Orientaliska Diktens yppiga växt, hvars stam och alla grenar till den grad höljas af frodande slingväxter, att det ofta blir svårt att afgöra, hvilka blad och blommor tillhöra det ursprungliga trädet och hvilka de snärjande Parasiterne. Det vore att aldeles förfela målet, om man genom att borttofsa de fremmande utskotten, och genom att klippa och tukta de lummiga grenarne, sökte att gifva åt denna son af österns varmare sol ett naknare och med telningarne i våra Hesperidiska trädgårdar mera öfverensstämmande utseende; men väl kan man, utan att stöta den æsthetiska blicken, under det fylliga löfverket dölja några stöd och sammanbindningar af tillräcklig styrka för att emotstå vår konstkritiks kallare stormar. Författaren har derföre trott sig närmast vinna sitt syfte, då han uppkastade en conseqvent och i minsta detaljer utarbetad plan, men sökte att så rikt drapera sjelfva utförandet, att denna plan än nästan doldes, än likväl så mycket framskymtade, att gången af det hela lätteligen kunde anas och utfinnas. — Sålunda framträder i VI Cap. Liknelsen om Jordans lopp nog episodiskt. Den afbryter tankegången och utvecklar endast på en ny sida — och under den af Hebreerne så omtyckta parabelformen — hvad som nyss förut blifvit sagdt; men förbindes åter väsendtligt med det hela genom hänsyftningen i 6:te strophen af VIII Cap.
Den handling, hvarmed det didactiska — eller rättare sagdt speculativa — i Dikten blifvit förknippadt, är lånad ur berättelsen om Jephtha och Hans dotter, i Domare-bokens 11:te Capitel. — Då Jephtha vid hemkomsten efter sin seger öfver Ammoniterne mötte sin enda dotter och förklarade, att Han ämnade hålla sitt löfte att offra Henne åt Herren, begärte Jungfrun blott ett uppskof af tvenne månader för att gå med sina leksystrar på bergen och begråta sin ungdom och de lifvets fröjder Hon måste försaka. Fadren beviljade detta och i anledning häraf hände det, att efter hennes död, "*en sedvänja kom upp i Israël, att Israëls döttrar gingo åhrliga till och begräto Jephthas den Gileaditens dotter, fyra dagar om åhret.*"