Det ligger i sakens natur, att vid en sådan årligen återkommande folkfest — den må då ursprungligen gälla sorg eller glädje — dess första anledning allt mera tränges i bakgrunden af det rent nationella, hvarigenom den får en allt högre och allmännare betydelse. Hvem erinrar sig ej den första anledningen till de Olympiska, Pythiska och Nemeiska spelen, och hvilken utveckling de i tidernes lopp erhöllo. En sådan högre utveckling i sitt slag måste äfven Minnesfesten öfver Jephthas dotter anses hafva tagit, och det *är* kring dess fyra dagar, som Förf. derföre trott sig berättigad att gruppera det vigtigaste af Hebreernes lefnads-åsigter och förhållanden. Förf. har härvid sökt så troget som möjligt iakttaga tids-costymen och local-förhållanderne; men ansett onödigt att citera Auctoriteter vid de upplysningar och anmärkningar, som härigenom blifvit nödiga. Skulle Läsaren ännu fästa sig vid några ovanliga och föråldrade ordvänningar, så får Förf. engång för alla nämna att de, äfven om det ej i anmärkningarne blifvit utpekadt, äro lånade från den gamla Svenska Bibel-öfversättningen.
Förf. hoppas att inga vigtigare historiska misstag blifvit af honom begångne. Likväl torde ett par ställen behöfva närmare förklaring. Genast i början låter Förf. Midianiterne göra sitt plundringståg till häst, ehuru väl Han känner, att det på starka grunder blifvit betvifladt huruvida Araberne den tiden begagnat sig af hästar till *ridt*. Då man likväl ser att Absalon i striden red på en "mula," att flere af Domarnes söner och döttrar redo på åsnor och åsninnor, samt att i Jobs 39 Cap. förekommer en vidlyftig beskrifning på en Stridshäst, utan att ett ord om stridsvagn derjemte nämnes, torde detta allt vara nog skäl att försvara dikten, som låter Beduinerne i Domarnes tid, liksom deras afkomlingar nu, på snabba hästar genomila öknen. — Apostrophen till Solen visar en vördnad och en slags cult för henne, som förklaras derigenom att vi påminne oss att Hebreerne, i Domarnes tid voro särdeles benägne för och ofta öfvergingo till Baals dyrkan, hvilken således måste yttra någon verkan på deras föreställningssätt. I Cap. VIII se vi till och med att en af qvinnorna var gift med en "Belials man," med hvilket uttryck på det stället visserligen närmast en i allmänhet sedeslös menniska, betecknas, men hvilket dock ej hindrar att derigenom tillika antydes, att han var en Baals dyrkare. Angående Förbundsens Ark, som för tillfället skulle hafva befunnit sig i Siloh, torde förklaringen i 15 Anmärkningen få gälla som urskuldande. I sig sjelf hade det varit lätt att förbyta ordet Siloh, mot Kiriaith, men detta har Förf. ej velat, dels derföre att det dock blefve osäkert huruvida Arken under Samuels tid någonsin varit medförd i krigen, dels äfven af följande anledning. Jephthas bok bestod ursprungligen endast af den versifierade delen, och då Samuels namn der ej förekommer,[1] var Förf. berättigad att låta Arken förvaras i Siloh. Sedermera hafva dock de obundna ingresserne och sluten i hvart Capitel, i ungefärlig likhet med hvad i Jobs bok förekommer, blifvit tillagde. Då nemligen Författaren vid närmare eftersinnande fann, att Han ej var berättigad att påräkna hos Läsaren ett interesse, nog lifligt att medgifva det begrundande, som erfordrats, för att lemna en öfversigt af det utan sammanbindande ingresser nog bortskymda sammanhanget af det Hela, har han sednare bifogadt ifrågavarande tillägg, hvilka för Vesterns söner öfverbygga luckor, som hos Orientens Skalder äro så vanliga, att de vant sina läsare att fylla dem med deras egen inbillnings-kraft.
För att i dessa ingresser fästa händelsen vid ett bekant namn, har Förf. valt Samuels framför de öfriga mindre bekanta Domarnes, och derigenom har nu den lilla Anachronismen uppkommit.
Det är slutligen en skyldighet att nämna, att Jephthas bok år 1832, och då utan ifrågavarande tillägg, erhållit andra priset af *Sv. Academien*.
Kärleken för de Israëlitiska Skaldernes Skrifter — den snart sagdt enda poetiska litteratur, hvars bekantskap Förf. i sin barndom var i tillfälle att göra — ytterligare närd i hans yngliga-år utaf ett alfvarligare studium af Gamla Testamentet, vann slutligen nog öfvermakt öfver hans sinne, för att liksom tvinga honom till försöket af denna efterbildning. Det torde anses förlåtligt att han sedermera till vägledning för sig sjelf, underkastade detta sitt försök en competent Auctoritets omdömme; men den långa tid sedan dess förflutit, utan att Jephthas bok blifvit i tryck utgifven, bevisar tillräckligt, att han ej någonsin inbillat sig att detta försök skulle vinna hvad man kallar popularitet. Också skulle — äfven med förutsättning af all möjlig Författare-fåfänga — ett sådant sjelfbedrägeri varit oförlåtligt, då sjelfva det valda ämnet, dess plan och dess behandling redan från början uteslöto allt hopp om en sådan framgång. Ännu mindre sannolikt är, att ett sådant hopp kunnat hos Förf. uppvakna numera, då andra tider och andra förhållanden hos honom hunnit undantränga gamla och väcka nya interessen. Troligen skulle derföre Jephthas bok aldrig blifvit framdragen ur sin gamla gömma, om ej Förf. tyckt sig dertill uppmanad af en yttre anledning, en anledning som för Finska läsare tillräckligt antydes genom denna Slutanmärknings datum: Helsingfors den femtonde Julii 1840.
[1] Den enda persons namn, som deruti anföres, är Jephthas; och af denna anledning har titeln "Jephthas bok" blifvit vald, i enlighet med Hebreernes bruk att uppkalla ett arbete efter den deri förekommande hufvudpersonens namn.