* * * * *
På murn, i väntan, Rabbaths qvinnor dröja,[30]
Men ingen segertidning till dem förs;
Och snart vid Arnon jemmerrop sig höja,
Och klagolåt till Zoar hörs.[31]
I vild förvirring flyktingarne hasta
Från stridens fält till sina hem;
Men dit med dem sig krigets vågor kasta
Och hämndens svärd är öfver dem.
På Moabs slätt, på Sibmas drufvokullar,[32]
Man mer ej glada sånger hör;
Ty härjningen sin tunga vält der rullar
Och skörden före anden gör.[33]
Och doft, vid klang utaf basuner, falla
Nu torn och fasta murar ner;
Och hvad derinnom rörs och lefver — alla
Man Herranom till spillo ger.[34]
Och till försvar ej höjas spjut, ej dragas
Af kämpahänder svärd från länd;
Men folk och förstar af en skräck betagas
Utöfver dem af Gudi sänd.[35]
Sig Ammon skyl i dolda klyftors nästen,[36]
Och Kedars hyddor öde stå,[37]
Och uppå sjelfva Karraks klippe-fästen
Med bäfvan Moabs vakter gå.[38]
— Men fjerran männens split och fjerran striden
Och hämndens blodbestänkta hamn,
Låt oss en högtid fira under tiden
För alla känslor utan namn;
För känslor hvilka, på sin vilda bana,
Lik blommor mannen öfverser,
Hvars milda doft han icke mäktar ana,
Hvars späda vekhet han beler.
Och hvad i qvinnans barm sig går att sluta,
För lifvets kalla blickar skyggt
I drömmens land vid diktens vårflägt skjuta
Sin blyga krona må i dagen tryggt.