En flyktig stund, förstådd i syskonrunden,
En suck, en tår hon gjuta skall,
Men sen igen vid stilla pligter bunden
Hon fylla må sitt tysta kall;[39]
Och mannen trött af dagens tunga, finna[40]
I Dina hyddor, Israël!
En glad, en öm, en trogen tjenarinna[41]
Och trefnad innom Jacobs tjell.
Så förblefvo nu qvinnorne i fyra dagar på bergen.
IV. Capitlet.
Innehåll: Qvinnorna helsa solens uppgång med sånger och strängaspel. Vårens härlighet beskrifves. De naturliga tingens vansklighet och fåfänga bevisas.
Om morgonen, den första dagen, voro qvinnorna tidliga redo och sungo hvarandra till med Psaltare i Choren.[42]
Dagen nalkas, morgonvinden
Bådar det från dal till dal;
Turturdufvan vaknat, hinden
Skymtar fram ur skogens sal.
* * * * *
Första Half-Choren.
Se! solen vänlig och ung går opp,
Och skådar glad ifrån kullens topp
De vida fälten, de blomsterrika;
Allt är så festligt och är så lika,
Som då i fjol Hon vid vårens hand
Här såg ikring öfver Juda-land.
Hon samma blommor ser marken hölja
Och samma skördar för vinden bölja,
Och skogen klädas i samma skrud,
Och luften fyllas af samma ljud,
Och samma dofter dig deri höja,
Ja samma skyar ännu der dröja.