* * * * *
Hur lifvas allt! — Hvar bäck en bölja bär,[51]
Hvar törstig dal är åter vattnad vorden,
Hvar bleknad lund ånyo grön sig klär
Och i sin fägring strålar åter jorden;[52]
Men stolt, såsom en Fader till sin slägt,
Såsom en Konung till sitt folk sig vänder,
Se qvinnans son, i Majestätets drägt,
Som sina blickar kring den jorden sänder.
Och hvart de vandra och hur långt de gå,
Sin hyllning ger hon åt hans magt och ära,
Dem högt förkunnar allt, som bor derpå,
Och sjelfva djupen derom vittne bära.
Se fältet blommar till hans ögnalust
Och fågelns stämma till hans fägnad ljuder,
Och marken honom till ett arf sin must
Och himmelen sin dagg derofvan bjuder;
Han trampar djerf det vreda hafvets rygg,
Till bergens djup han malmens gång förföljer,
Och öknens Konung sjelf, för honom skygg,
Bland Jordans snår sig rytande fördöljer;[53]
Mer ljuft hans tal, än doft från Hermon, går;[54]
Och mer än guld hans läppars visdom väger;
Hans växt med blygsel höljer Zalmons Rår;[55]
Och ej Dameseks ros hans fägring äger.[56]
Och öfver sig dock samma dom han har,
Som hvar och en den ringaste hans broder;
Han äfven kallar Vanskligheten Far
Och till Förgängelsen han säger Moder.
Ja, föran nästa Sol från hvalfvet gått,
Föran från Thabor hon förjagat dimman,[57]
Har stunden kanske redan honom nått
Och blomman vid hans fot dock ser den timman.
Och ej af ungdom, ej af sällhet rörd
Sitt egg allt blindvis ödets lia pröfvar,
— Den natt som sagt en Far: "Din bön är hörd,
En son Dig föddes!" sjelf den späda röfvar;