— I väntan står en brudgum; allt är redt
Af Mirrha doftar bruden, facklor tändas,[58]
Och tåget rör sig; se, då stannar det
Och bröllopssångerne i gråt förvändas.
— Den ärfda tegen mannen har besått,
Och axet mognat, men hans barn och maka
Vid skörden honom sakna; han har gått
Den väg, som ingen kommit än tillbaka.
— Och så, hur långt ett menskolif än var,
Hur sent dess mål den ålderstigne hunnit,
En rök, ett moln det endast varit har,
Och som en skugga har det hän försvunnit.
Och snart begrafnings-ståten varder all,
Och tåren torkar af den lejda gjuten,[59]
Och vandran går förbi Din grift så kall,
Som klippan, hvaruti den blifvit bruten.
Och fridlyst är ej engång detta hus,
Af tiden Sarkofagen sjelf blir fräten,[60]
Och dagens stråle leker på dess grus,
Och, som den der ej fanns, Du är förgäten.
Så vardt nu af morgon och afton den första dagen.
VI. Capitlet.
Innehåll: Menniskolifvets förlopp visas ytterligare genom en Liknelse vid Jordan. Barndomen liknas vid Meroms sjö. Ungdomen vid Genesareths haf. Mandomen vid Jordans flod, som slutar i Dödens Haf.
Om morgonen, då qvinnorna tillhopa voro, satte Bilhah, Sallums dotter, dem en Liknelse före; men Hon var en af de visa qvinnor i Abel.[61]
Ur Österns portar solen blodig stiger,
I tyst förbidan all Naturen tiger;
Blott dundret doft kring Hermon går,
Som molnbeklädd och dyster står.