* * * * *
Af himlens skyar kring dess topp,
Af jordens spenar närd,
Vid bergets fot, ur nattlig verld
En källa springer opp.
Hon späd ännu ej har ett namn,[62]
Och för sitt lopp ej ban, ej hamn.
Och obemärkt och tyst hon rinner
Och snart sig tagen upp hon finner,
Du lugna Merom, i Ditt sköt;
Der strandens gröna skuggor hölja
I vänlig skymning hennes bölja,
Der ingen storm dess ro än bröt,
Och flägten blott med silfvertunga
Sin vaggsång får i hvassen sjunga.
Men skumbetäckt bland fjellen brusa
Ses, från den vaggan vuxen bort,
Med gröna stränder, vågor ljusa,
Den unga floden innan kort;
Och störtar, tänd af längtan, neder,
Det fjerran, rika mål emot,
Der Kinnereth i väntan breder
Sin vida dal inför hans fot![63]
Hur högt hans blåa vatten hvälfva,
Hur stolt sin ban de vidga ut,
Och djerft och gladt der skapa sjelfva
Ett mäktigt haf åt sig till slut.
Der än vid flägters sus hans bölja
Sig smyger öfver perlesand,
Att ömt med kyss på kyssar hölja,
Som brud, sin fagra, sälla strand.[64]
Än klar, som spegeln, låter skåda
De rena djupen af sin barm,[65]
Och jord och himmel se der båda
Af sig en trogen bild, en varm.
Och än emot sig sjelf att rasa
Utaf en il blott upprörd, går;[66]
Och höljer hvalfvets rymd med fasa
Och klippans grund med bäfvan slår!
Men snart sin ungdoms tummelplats han byter,
Med manlig håg, mot nya, högre kall
Och med ett namn, ett redan frejdadt, bryter
Som Jordan, ur dess rund sitt rika svall.
Och nu, med bragd på bragd, Du Starke drager,
Du Jacobs väktare, Din kungastråt,[67]
Och krossar hällar, spränger fjellens lager,
Hvars spillror sjelf Dig nödgas följa åt.[68]