Och bergens strömmar störtande sig hasta,
Och öknens källor skynda på sin våg,
Att med sin hyllning sig för Segrarn kasta
Och följa Förstens ibland bröder tåg.
Och hvart Han vandrar, honom lunder bida
Och stolta städers tornbekrönta rand,
Och oljobäckar flöda vid Hans sida[69]
Och balsam dryper på Hans rika strand.[70]
Men af Sin makt Han dock förgäfves
Och sina vågors tal förhäfves;
Hans mål är Honom föresatt,
Och närmre Han allt mer det hinner
Och snart med mattad gång försvinner[71]
Uti dess afgrunds hemska natt;[72]
Hvars dimmor dag ej genomtränger,
Der tystnan som dess gårdar stänger,[73]
Af minsta fågels ljud ej bräcks,
Och der bland stränder, evigt kala
Hans tunga våg, utur sin dvala
Af flägtens ande aldrig väcks.[74]
— Så Herren har uti Hans bana
Den kloke låtit mening ana,
Och tydning åt den vise gaf.
Se menskolifvet! — Det ju skrider
Igenom fröjder, hopp och strider,
Som Jordan, hän till Dödens Haf.
Detta är nu Bilhah, Sallums dotters Liknelse. Och den fann behag inför Israëls döttrar, så att de lärde den åt sina barn, allt intill denna tid.
VII. Capitlet.
Innehåll: Då nu lifvet är kort och förgängeligt, klagas att det äfven är fullt af qval och vedermödor. Önskas att dess korta tid vore lustig och utan sorger. Nu är det så besvärligt, att fleste önska, att det än ytterligare blefve afkortadt.
Om aftonen, då dagen sval vardt och skuggorne begynte afvika, församlade sig qvinnorna åter endrägteliga till samspråk, med strängaspel och sånger.
Vesterns himmel fällt sin purpurskrud,
Natten fästets stjernelampor tänder
Och sitt första ömma klagoljud
Näktergalen, lyss! från dälden sänder.