* * * * *
Hvad föder, o Sångare! väl i Ditt hjerta
Den trånande längtan, den eviga smärta,
Hvars makt Du förkunnar med smäktande röst?
De hinna, Du späde, då äfven Ditt bröst?
O qvinna! — de sörjande tonerne svara —
Vak upp till att höra, och allt skall förklara
Och allt skall förkunna Dig plågor och strid.
Häf upp Dina ögon; hvar finna de frid?
På fältet Dig möter den suckande vinden
Och blomman med nattliga tårar på kinden;
Vid stranden af hafvet, dess klagande våg;
På fästet de sargade skyarnes tåg.
Så lidandets språk öfver allt ju sig höjer;
Sänd blicken hur långt, och blott qval Du der röjer,
Slut honom innom Dig, och likaså arm,
Du röjer det än i Din klappande barm.
Hvad är då väl lifvet, med dagar, som föda
En växande oro och amma upp möda,
Med fröjder, som flykta lik dimmor — med hopp,
Som, skyar i torkan, förgäfves gå opp?[75]
— Ett löf, som för höstliga vindarne skälfver
Vid Akko ett flarn, som i bränningen hvälfver,[76]
Kring Ascalons slätter ett irrande rop
Ur molnen af tranornes flyktande hop![77]
Men Du, som åt menniskan vägt hennes tider,
Som satte en gräns, öfver den hon ej skrider,
Du Herre, som talt hennes månaders tal,
Hvi talde Du dem då ej rena från qval?
Som vattnen i öknen, de snabbt ju förrinna,
Snart skuggans och domningens land skall hon hinna,[78]
Der bröstet ej mera för njutningen slår;
Der källan förtorkar till sällhetens tår.
Så blicka då bort, att i frid hon af lifvet[79]
Må tömma det malt, som åt Henne blef gifvet,
Och sluta dess Sabbath och mätt af dess fröjd,
Bege sig till tystnadens boningar nöjd.