Nu tynger Din hand öfver henne; Du jagar
Med sorger, som pilar, allt jemt hennes dagar,
Till dess hennes själ in i döden är trött,
Tills slafvens och konungens önskan sig mött;
En önskan, att snarliga hädan få vandra,
Och gisseln den ena och spiran den andra
Förbyta, och allt hvad som lifvet än gaf,
Mot lugnet och ron i sin ensliga graf.
Och vardt af morgon och afton den andra dagen.
VIII. Capitlet.
Innehåll: Simeath, Eliasaphs dotter, visar att om menniskans lif är fullt af vedermöda, så är dock qvinnans besvärligare än mannens, i thy att hon i tysthet och utan klagan mycket lida måste.
Då nu qvinnorna åter om morgonen sammankomne voro, talade inför dem
Simeath, Eliasaphs dotter, Jethers hustru, en af de Belials mäns.
Det ljusnar ren kring Basans dystra topp;[80]
Ifrån sitt läger springer skuggan opp,
Sin dunkla mantel kring sig kastar
Och skyndsamt bort från dalen hastar.[81]
* * * * *
Men slätt och kulle ar betäckt
Af blomstrens folk i högtidsdrägt,
Som helsa strålen från det höga;
Och daggens perla, mild och klar
— Det enda språk, som blomman har —
Mot honom ler ur hennes öga.
När han med qvällen hädan går,
Vid vännens flykt igen en tår
Uppå den spädas kind sig röjer;
— Den förra, knappast född, vardt all;
Men denna sväller tung och kall
Och natten om den dröjer.