Så qvinnan ock har på sin lott
Af lifvets håfvor tåren blott;
Den föds af fröjd, den föds af smärta.
Men fröjdens skymtar och förgår,
Och den allena återstår,
Som ammas af ett krossadt hjerta.
Ack, blott de tysta tårar — hvem,
Hvem räknar under slöjan, dem
En make väckt, som hon ej väljer,
Men lydas skall utaf den brud,
Den oåtspord, en Faders bud,
En Broders, blindt åt honom säljer.[82]
Hur rik mot hennes, mannens verld!
Han vidgar sjelf den med sitt svärd,
Han fyller den med hopp och drömmar,
Lik vandraren i öknens sand,
Hvars blick sig trollar der ett land
Med lunders sus och svala strömmar.[83]
Hans lit då likne Jordans tåg,
Men hennes är blott Kidrons våg,
Som höljd af bergens skuggor rinner,[84]
Och vid den sorgsna banans slut,
I Dödens haf — men ej förut,
Den stolta flodens bölja hinner.
Han stupar glad i segrens famn,
Och ger sin son sitt hjeltenamn,
Sin bragd åt häfden att berömmas;
Hon någongång blott ledes fram,
För Juda folk ett offerlam,
Att värnlöst blöda och förglömmas.
Men qvinnorna vordo mäkta bedröfvade i sitt sinne.
IX. Capitlet.
Innehåll: Till styrko häraf, och såsom förebild af Qvinnans öde anföres Jephthas dotters bedröfliga ändalyckt, som Israëls döttrar i den natten särdeles begråta.
När nu aftonen ingången var, församlade de sig kring Abigail, den
Gileaditiskon, att hon skulle förtälja dem granneliga, huru det med
Jephthas dotter, Domarens i Israël, skedt var.
Men Abigail var till hög ålder kommen, så att hennes ögon skumma voro.