Från hafvet fläkten tyst sin svalka bär;[85]
Uppöfver öknen långsamt månen stiger
Och än en höjd med silfverdok beklär,
Och än en dal vid nattens skymning viger.[86]
* * * * *
Kunnen J ett skimmer röja,
Något, som sig tyckes höja
Fjerran öfver kullen der?
— Om, der berget ned sig sänker,
Något hvitt ur dunklet blänker,
Ramoths torn och mur det är.[87]
Der, när Ammons hand förtryckte
Herrans folk och till sig ryckte
Jacobs arfvedel och stad,[88]
Fädrens Gud åt de förskräckte
En förlossare uppväckte,
Jephtha, son af Gilead.
Der Hans dotters barndom grydde;
Innom dessa ängder flydde
Jungfruns dag så ljuft och lätt,
Som bland palmbetäckta kullar
Kisons silfverbölja rullar
Hädan på Israëls slätt.[89]
Dit, på höjden, hjelten hunnit, Sedan Han sin seger vunnit, Då han Dottren varse blef Festligt till sitt möte dragen, Der, af sorg och fasa slagen, Fadren sina kläder ref.
Här uppå de samma höjder,
Der Hon lifvets drömda fröjder
Sen begret i vänners rund;[90]
Under samma ekar väljas[91]
Låt vår plats och här förtäljas
Sagan af de Gamlas mund.
Än en gång med blommor höljas,
Än en gång med gråt besköljas,
Må det altar, der Hon blödt.
— Snart ej mera någon finnes,
Hvilken Hennes öde minnes;
Hennes namn ju redan dödt.[92]
Ack! den tår, som der vi fälle,
Ej allena Henne gälle,
Oss den ock begråta må!
— Fast bland obemärkta öden
Många än mot offer-döden,
Såsom Hon, men långsamt gå!
Då nu qvinnorna förnummit om Jephthas dotters ändalyckt, sörjde de svårliga, slogo sig för bröstet, sjöngo klagosången, som till dem kommen var, och jemrade sig hela den natten: Ack, vår Syster! Ack, att det med Dig så gånget är!