Och vardt af morgon och afton den tredje dagen.
X. Capitlet.
Innehåll: Thamar, Asareels dotter, tröstar qvinnorna med löftet att, till vedergällning, Hjelten, som utlofvas, af dem födas skulle. Hans rike och härlighet beprisas.
På den fjerde dagen när Solen uppgången var, uppväckte Gud Thamar,
Asareels dotter, Ethams sons, Jabes sons, en af de Förstar i Israël, att
Hon qvinnorna trösta skulle, och Hennes röst hördes ibland dem; men Hon
talade denna visones ord.
Din dag, o sol, är skön och klar
För jorden åter uppenbar;
Och natt och mörker sig på nytt
I glans och härlighet förbytt.
* * * * *
Så Herren ser också engång
till de betryckta neder;
Hans Nådes Ljus Sig öfver det,
som låg i skuggan breder;
Ur öknen strutsens jemmerrop
intill Hans öra når,[93]
Evinnerlig Hans Godhet ej
ens matkens bön försmår.
Ho är alsvåldig dock som Han,
en Konung öfver alla;
In för Hans anlet solar dö
och himlens stjernor falla,
Han byggde jordens fasta grund,
Han den på ingo ställt,[94]
Och fästet med dess skyar spänt
derofvan som ett tält.
Han stormen som en tjenare,
som bud Han blixten sänder,
Han hafsens djup i skum rör upp,
Han landsens skick förvänder;
Lofsjunger Honom på Sin thron;
Hans Väldes makt är stor,
Och salig den, hvars tillit fast
uppå Dess klippa gror.
Som strå då för Hans fot förgås
må slägter efter slägter,
För Honom vare tusend år
som en af nattens väkter;
Hvad är det mer? — Orubbeligt
består Hans löfte dock,
Och Isaacs Gud i Sinom tid
skall det fullborda ock!