Katrine.
Ack, Gud ske lof, att herr patron är här!
Kanske mamseln har hunnit ren berätta — — —
Onkeln (häftigt).
Hvad då?
Katrine.
Ja något har man sett; men detta
Är galnare än allt förut.
Man har fått nys om herrns beslut,
Att resa till sitt landtgods ut,
Och genast strömmas hit med commissioner.
Af fruar, fröknar, herrar och baroner
Har salen varit full i hvar minut.
Der hemtar en en ask, en lada,
En annan ett paket,
En tredje, värre än de båda,
Är icke nöjd att hemta ett,
Men tiotal, om icke flera;
Och allt beskrifs så smått, så lätt,
Och så beqvämt att transportera.
Onkeln.
Men jag förstår ej rätt
Hvad man kan ha att trafikera
Med orten der, på tusen sätt
Så skildt från hufvudstan belägen,
Så skildt från hela stora vägen. —
Du var väl nog besatt, kan jag förstå,
Att ta emot hvad man dig gaf.
Katrine.
Hå, hå!
Väl är jag from och eftergifven,
Men blir jag något längre drifven,
Så kan jag neka också jag —
Här är ett bref.
(Aflemnar brefvet och går.)
X. SCENEN.
Emelie. Onkeln (ögnande utanskriften).
Onkeln.
Af bättre slag.
(bryter brefvet.)
Frän Arrendatorn. Gläd dig Emma!
Men säg mig, var du icke hemma
I ons då hela skaran kom?
Du nämnde ej ett ord derom.
Emelie.
Jag hann ju knappast andan draga;
Jag ville låta Onkel klaga
I sin tur först — —