Emelie. Katrine.
Katrine.
Katrine, du borde få dig man;
Till hustru är du klippt och skuren,
Min själ, han skulle icke skena han!
(Öppnar kammardörren.)
Kom ut, mamsell, ur jungfruburen,
Er hök har jag förpassat bort;
Hans första choque var lysande, men kort.
Emelie.
Katrine, jag andas knappast mera;
Jag ville kikna bort af skratt.
Hur såg han ut?
Katrine.
Som en besatt.
Nu får jag låf att brefvet kuvertera — —
Men var ej der skymt af Onkels hatt?
(Tittar ut genom fenstret.)
Han kommer. Gud ske lof att jag hann expediera
Så väl er skatt, som vice skatt.
(Samlar papperen och skyndar bort.)
Var på er vakt, mamsell!
VIII. SCENEN.
Onkeln. Emelie.
Onkeln.
Håh, hå! jag blef så matt.
Jag ville knappast orka hem tillbaka.
Förargelser hvar gång man tittar ut.
Man blir väl öfverkörd till slut;
Man kan ej ständigt se sig kring och vaka.
På alla sidor åkes det förbi.
Ur väg, ur väg! padi, padi!
Det ljuder än uti mitt öra.
För skrammel, rop och blåst och dam
Man kan knappt se, man kan knappt höra,
Än mindre slippa fram.
Der kommer en pompös madam
I vagn med fyrspann, kan du tänka;
Jag frågar hvem hon är? en enka,
Och till från landet, ingen skam!
Nej, allt skall nu för tiden blänka.
"Finns ingen vrå dit lugnet flyr,
Finns ingen däld dit glädjen ilar,
Och leende i skuggan hvilar,
När stormen öfver jorden gnyr?"
Emelie.
Åtminstone ger det bestyr,
Att söka denna yra. Tänk om vi före
På landet nu och sökte lugnet der,
Och landet tusen gånger värre vore
Än nån'sin staden är?
IX SCENEN.
De förra. Katrine.