Katrine.
Ack, bästa vän, hvad skall jag svara?
Jag måste väl uppriktig vara;
Ni får ej tycka att jag är kuriös,
Jag gör det allt af kärlek bara:
Min Onkel är så skrupulös
I allt, som hör till goda tonen.
Han ser väl mycket på personen,
Men mera på hans yttre skick,
Hans tal, hans drägt, hans mine, hans blick.
En rock, som ej är gjord på modet,
Kan sätta honom eld i blodet,
Och en i förtid gjord visit
Förstör hos honom rakt en mans kredit.
Ni måste anta en habit,
Som mera närmar sig till den moderna,
Och komma först om någon timme hit.
(Till August.)
Vill icke min kusin af nit,
Att blanka opp vår lyckas stjerna,
Gå oss med hjelp tillhanda?
August.
Gerna!
Om herrn vill göra blott sin flit,
Se här en ganska kort recit:
(Stiger opp och smäller Arrendatorn på axlarna.)
Legerete i ord och låter,
En mine, som passar för soldater,
Parisisk frack, fransysk fason,
Ett språk från alla verldens stater,
I korthet: en person,
Som kunde kalla sjelfva kungen frater,
Hör nu till goda ton.
Arrendatorn.
Men kan jag lära slikt, dessvärre?
August.
På någon timme, bästa herre!
Kom hem till mig,
Der öfva vi oss bäst tycka.
Arrendatorn.
Man borde få betänka sig.
Katrine (bevekligt).
O himmel, gå! och spill ej bort vår lycka.
Arrendatorn.
Men herr patron, som af hans bref man ser,
Tycks vara mera för det moderata?
Katrine.
O Gud! det var han för att pröfva er.
Här är ej tid att stå och prata;
Min herr kusin bor här på nästa gata.
För min skull gör ert bästa, ädle man!
Arrendatorn.
Jag vill försöka då så godt jag kan.